Sensuella bilder från sekelskiftets Wien

Jag sitter och bläddrar i en bok om Egon Schiele. Märklig kille. Genial naturligtvis. Han dog ung, bara 28 år, i kolera, 1918. Någon gång kring 1910 hittar han sin stil. Men vilken stil! Han uppfinner en ny människa, det är som om han förlänger hennes former; hon blir nästan gotisk. Han viker och böjer sina modeller som de vore fällknivar. Eller notställ. Det blir vilt dekorativt. Samtidigt kan hans bilder gränsa till karikatyren. Han rådbråkar den egna kroppen på samma sätt i sina självporträtt. Nu visar man 36 av Schieles akvareller och teckningar på Kunstforeningen i Köpenhamn, där han ställs ut tillsammans med två andra berömda österrikare, Klimt, Schiele, Kokoschka - Wien omkring århundredeskiftet. Bilderna kommer från Sabarskys samling som i olika urval turnerat världen runt sedan 1980-talet. Här avbildar Schiele en bredbent tjej som låter klänningen falla, en annan som lyfter på kjolen, en som står på knä, en som ligger ner och lyfter ett ben rakt ut. En sittande modell blottar underlivet, en kvinna vänder ryggen till, en står på alla fyra; positionerna är oväntade, aparta. Ibland lägger han på lite söta färger, mest rött och grönt, de ligger där som oväntade svullnader och bölder på kroppen, som stråk eller stickmärken. I en torso kan ett par blygdläppar glänsa till; det är mer oväntat än erotiskt egentligen, som när ett ljus oväntat börjar blinka från en mycket liten lampa. Hans linjer är nervösa och skarpa, skriver utställarna. Det kan jag nog inte hålla med om. Det går undan när han målar, det är nog mer det. Handen vet precis och den där farten har nog inte så mycket med oro och ängslan att göra. Liggande Wally i röd blus. Målad av Egon Schiele 1913." BORDER="0"Liggande Wally i röd blus. Målad av Egon Schiele 1913. En liggande kropp är draperad i en blodröd slinga, den ramar in bröstet. Vårtorna är stora. Ett ben vinklas ut från bålen och kroppen liknar ett kors. Ansiktet flyter ut, glider undan. Det är en kvinnas hållning, men modellen är en man; i bildens centrum vilar en knallröd penis. Det finns ett sådant androgynt drag i många av hans bilder. Kvinnorna har små bröst, magra ben, lite knixiga rörelser och intar aviga ställningar; de ser inte gamla ut. Av de utställda bilderna är elva porträtt, några av honom själv; alla är i gouache, akvarell och blyerts. Klimts 36 bilder är blyertsteckningar.     De tre konstnärerna har var sitt rum i det nedre planet. En trappa upp har man korshängt fem av Schieles verk (däribland ett porträtt av hustrun) med elva bilder av Klimt. Då ser man ännu tydligare att Schiele är djärvare, snabbare och mera ohöljd; hans verk är också mer avslutade. Klimts teckningar är studier; här finns bland annat sex-sju skisser som är förarbeten till de grandiosa oljeporträtten. Man ser hur han trevar och söker, hans linjer är inte så självklara som Schieles. Samtidigt är Klimts bilder mer exotiska; det har väl med kläder och dräkter att göra, att han arbetar med mönster och draperingar, nästan som en modeskapare. Och faktum är att han verkade i den branschen. Hans sambo ägde en modeateljé och där medverkade Klimt ibland som modefotograf. Men hans teckningar är lika provokativa som Schieles; ställningarna är djärva, han visar hellre underliv än bröst, modellerna ligger i regel, de verkar indolenta eller oblyga där de vilar med slutna ögon. Så är det aldrig hos Schiele. Hans kvinnor ser inte bort, vi möter deras blickar, de använder väl inte könet som vapen men spelar ändå ut sin nakenhet. Det betyder att vi får olika roller när vi betraktar bilderna. Vi blir nästan voyeurer när vi ser på Klimts kvinnor, de verkar så omedvetna om vår existens. Men Klimt är samtidigt bredare; utställningen innehåller också en handfull teckningar där han tecknar av äldre och gravida kvinnor. Kokoschka avbildar mest barn i sina dryga tjugo teckningar. De är fångade i steget, står blickstilla, lägger sig ner, gömmer ansiktet, verkar sova, drar upp benen eller lutar sig framåt. Han tycks inte bekymra sig om proportioner, han vänder och vrider på dem och pressar formerna. Men vid sidan av de två andra står han sig ändå rätt slätt, tycker jag, han är inte en lika virtuos tecknare som de. Det finns också ett par akvareller av Kokoschka; de kan föra tanken till Peter Dahl! Där ser vi en helt annan konstnär; han arbetar med breda, snabba drag, koloriten är våldsam; de är också gjorda betydligt senare, 1922. Då har han redan målat sig långt in i expressionismen. De flesta av utställningens teckningar är från tiden före första världskriget. En biograf har berättat att Klimt alltid hade en modell eller ett par till hands när han arbetade på sina stora dukar. I ett rum vid sidan av tecknade han av dem när måleriet blev för tröttande och när han behövde liva upp sina händer. Dessa teckningar är djärva (de finns samlade i ett stort bokverk) och visar älskande par, kvinnor som smeker sig själva, lesbiska scener; vi möter där, kan man säga, köttets lust bortom alla fasader. I jämförelse med det materialet känns den här utställningen nästan kysk. Dan Sjögren