Sekreta Akademien
Landet runt har vadslagningen över vem som ska få Nobelpriset i litteratur gått het. Men det riktigt spännande är ju inte vem – utan hur.
Där skulle man allt vilja vara en fluga på väggen, när Svenska Akademien samlar sig till beslut. Hasande med stolarna, nervöst trummande på bordsskivan. Rimligen har inte alla läst allt. Här gäller det bara att hålla masken och få Horace Engdahl att tro det.
Kapuscinski? Visst, jag har hans senaste podcast i spelaren. Bra flyt, utmärkt att jogga till! Amos Oz? Helt okej, men filmen var bättre. Förlåt? Behbahani? Prosit!
Kanske öppnar Horace Engdahlbara ett skåp, där det sitter en schimpans med en näve dartpilar?
Eller tar man fram mörka kåpor och böjda dolkar och offrar en get framför en tavla av William Shakespeare?
Nä förlåt, jag raljerar här. Nu är det ju faktiskt andra året i rad som akademin satsar på någon som folk har hört talas om och på vars bekostnad inte ens Gert "Äntligen" Fylking kan vinna anti-snobbpoäng.
Men lite mindre slutenhet skulle inte skada. Dock ska jag erkänna att jag aldrig läst något av Orhan Pamuk. Det är hårt, men rättvist. "Orre" har ju, när allt kommer omkring, aldrig läst något av mig heller.
Tråkiga nyheter: Hanna är död.Och inte vilken Hanna som helst, som Bengt Alsterlind skulle ha sagt i Hajk, utan the Hanna, original girl power gangsta' Hanna från Arlöv. Hon från Nationalteaterns Livet är en fest. Som man inte ens visste fanns på riktigt.
En stridbar kärring som leder en revolt på ett överhettat tvätteri, och lyckas få nya fläktar bekostade av arbetsgivaren/utsugaren (på 70-talet drog man likhetstecken mellan begreppen, i dag vet man att det bara är IT-företag och ministrar med svårskötta hushåll som rent faktiskt vill suga sina anställdas blod).
Ulf Dageby, som skrev låten, fick ett telefonsamtal på ett hotellrum för ett halvår sedan. Det var Hannas dotter som ville berätta att den legendariska tanten gått ur tiden. Vilket han förde vidare till oss som såg Nationalteatern i Trelleborg i lördags.
Dageby skrev sin låt efter att ha läst en intervju med tvätterskan Hanna i Proletären 1973. Hon var redan då "en tant på femti år", och låten framställer det som lite märkligt att hon kunde vara kommunist. I dag är det ingen under 50 som kallar sig kommunist.
Egentligen, enligt en artikeli Sydsvenskan för tio år sedan, hette hon Hanna Lööv, hade aldrig bott i Arlöv, aldrig lett någon strejk och var inte kommunist. Men visst, jobbat på tvätteri hade hon. Klart att Dageby skarvade till det lite för att få en bra story. Men på en punkt är sanningen lite av en besvikelse: det blev aldrig några fläktar på tvätteriet. Därmed faller ju hela visans lärdom av att "man kan göra nånting själv". Jaha. Det var väl det jag tänkte. Vill man ha något gjort får man själv se till att det hamnar på någon annans bord.
Mentanken är vacker, och visan för evigt inpräntad i alla mellan 30 och 60. Och den spelades också på Hannas begravning, kunde dottern berätta för Ulf Dageby, som blev riktigt rörd.
Den lögnaktige skurken.
Lars Thulinundrar otåligt när Svenska Akademien ska börja uppskatta tidningskrönikörer efter förtjänst.
lars.thulin@allehandasyd.se
