Så lät riffen på dinosauriernas tid

För länge sedan fanns det mäktiga dinosaurier, med hela världen som sina jaktmarker. Det jagade på lite olika sätt. Några paralyserade sina byten med stämsång, andra skrämde dem med blod eller mystik. Men de hade ett vapen gemensamt. Det mäktiga riffet. Men efterhand blev dinosaurierna gamla och trötta, och riffen bet inte på som förr. Medan jaktmarkerna krympte, blev skrönorna om deras liv höljda i dunkel. Många gick under, några klängde sig fast och åter andra började jaga i par. Och när de någon gång dök upp, gick folket man ur huse för att få en skymt av dem. Och vet ni! En gång fick jag syn på två av dem samtidigt. Det var två sällsynt seglivade arter som hette Uriah Heep och Alice Cooper.

Så ska jag banne mig återberätta onsdagens konsert på Olympen för mina storögda barnbarn, när jag vuxit fast i min läsfåtölj. För visst är de gamla rockdinousarer, både Heep och Cooper. Uriah Heep poppar visserligen fortfarande upp i mitt huvud när jag får frågan om favoritband. Men visst hade jag helst velat se sångaren David Byron, som lämnade skutan 1976 och dog 1985. Och organisten Ken Hensley, som stack 1980 med en bärande del av bandets sound i kappsäcken. Och trummisen Lee "The Bear" Kerslake, som hoppade av i våras på grund av sviktande hälsa. Faktum är att gitarristen Mick Box är den enda som är kvar från den klassiska eran. Och han ser inte heller så pigg ut längre. Men den nye sångaren sedan 20 år, Bernie Shaw, gör ett starkt jobb för att driva på mannarna. Och även om showen satt sig lite ner, så låter Uriah Heep fortfarande fantastiskt live. När de fläskar på med stämsång och fräsande orglar i höjdare som Gypsy, Look att Yourself och Easy Living så är det, tja, lätt att leva. Väl framme vid mästerverket July Morning så är jag rentav beredd att förlåta sångaren för hans överjordiskt smaklösa scenklädsel. Man kan inte ha haft en lätt morgon när man väljer att dra på sig en formlös orange T-shirt och ljusblå spandex med färgglada detaljer. Men det funkiga kompet, som fullkomligt slaktar allsångspartiet i Lady In Black, det förlåter jag aldrig.

Alice Coopers trovärdighet tyngs inte av avhoppade medlemmar. Sångaren Vincent Furnier var nämligen smart nog att döpa om sig till Alice Cooper, när han 1974 lämnade bandet med samma namn och gjorde solokarriär. Så när chockrockens konung i dag omger sig med musiker som ser ut att vara hälften så gamla som honom, så reagerar få. Däremot dras Cooper med samma problem som många andra dinousarer - folk väntar på hitsen. Och i Alices fall, ett stänk teaterblod från den legendariska showen. Det dröjer också bra länge innan det blir något tryck på Olympen. Folk har inte tid att skaka hår. De står med halsarna utsträckta för att se vad som händer på scen. Jag med. Det hör liksom till att man ska få se Alice skära halsen av tjejer och spetsa dockor på knivar. Men chockad tror jag ingen blir längre. Skrämselfaktorn ligger snarare i om showen ska klara sig från kalkonfällan. Därför är det långrandiga trumsolot i mitten av konserten helt malplacerat. Hjärtat börjar slå dubbla slag igen när Alice väser fram orden Welcome to my Nightmare från ett hav av rök. Ett hav som bara fortsätter att välla ut på scenen, tills alla konturer av vad som händer där framme suddats ut. Och plötsligt börjar folk skratta, för hela situationen känns saxad direkt ur rockparodin Spinal Tap .

Men det tar sig. När två bödlar rullar ut en enorm träställning komplett med lucka och galge får jag svälja min tunga. För dethängandet av Alice är ett effektfullt nummer. Med School´s Out blåser Alice också bort alla tvivel och enar publiken. Folk i alla åldrar får något glansigt i ögonen, skjuter nävarna i luften och vrålar med för full hals. Studentsången är en flugfjärt i jämförelse. Farbror Alice har hittat själva nerven av ungdomlig längtan.

Och man måste älska en man som är 59, vrålar att han är 18 och samtidigt viftar med en krycka. Kalla det humor, kalla det självdistans, eller kalla det rätt och slätt Alice Cooper. Men oh, vad jag önskar att jag var med när dinosaurerna var unga och starka och riffen skakade jorden.

Emil Sandgren

emil.sandgren@trelleborgsallehanda.se