Roy Jacobsen: Huggarna

"Jag kunde inte bara se rakt in i honom, vi hade blivit ett, så jag tänkte inte ens på att han var ryss och jag finne, att det inte var fred, utan krig, vilket jag borde ha gjort." Så resonerar Timmo från Suomussalmi i början av det som utvecklas till finska vinterkriget. I småstadsbornas ögon är han en enkel själ, traktens byfåne som man driver med.

Men det är en bedräglig framtoning. Den berättelse han lägger fram i de första fjorton kapitlen av Roy Jacobsens korta roman visar tvärtom en reflekterande man med stort civilkurage och helgonlik medkänsla. Hans litterära bröder kunde vara både Runebergs Sven Duva, Haseks tappre soldat Svejk, och någon av Dostojevskijs heliga dårar. Möjligen har hans förebild dessutom funnits i verkliga livet. Jacobsen är noga med det faktiska och boken skulle kunna läsas som en dokumentärskildring av avgörande dagar i början av kriget fast perspektivet inte är den sentide rekonstruerande historikerns utan den inlevande fiktionsförfattarens.

När ryssarna planerade att skära av Finland i höjd med Uleåborg hamnade Suomussalmi i skottlinjen. Den finländska militären drog sig tillbaka men satte först eld på stadens byggnader. Där skulle fienden inte kunna finna lä eller skydd dessa förfärande vinterdagar. Men några av husen undkommer elden, och i ett av dem förskansar sig Timmo som varit traktens leverantör av ved och som vet hur man hanterar såg och yxa. Det fortsätter han med också när fienden nått så långt, och till sin hjälp får han ett gäng tvångsrekryterade ryssar som är lika lite krigiska som han. De hankar sig fram, främst tack vare den vise Timmos överlevnadsinstinkter och människokunskap. En i gruppen blir tolk, och så kan man förstå varandra hjälpligt. Timmo ser till att de klarar sig, om än det är knappt, ungefär som den fredlige Svejk skulle ha gjort det. Men tillvaron blir besvärlig för honom när han anklagas dubbelt upp för förräderi, både av ryssar och finnar. Hans grodperspektiv visar krigets vansinne.

Roy Jacobsen berättar denna historia från ett vitt helvete i fyrtio graders kyla med stor påtaglighet, knapphändigt och med många underdrifter och antydningar. Så skiftar synvinkeln i de tre sista kapitlen när den allvetande berättaren tar över och tiden raskt rullar på. Timmo får under de år som följer syn på artiklar om det slag han bevittnat, med detaljer som inte stämmer med hans egna minnen.

Han söker upp löjtnanten som den gången lät honom bo kvar i huset när det mesta var nerbränt. Men mötet är till ingen nytta när han vill bekräfta att det han minns var sant. Inte heller känner han igen sig i den glorifierade officiella historieskrivningen, och först efter trettio år när han står vid en av ryssarnas gravar tar kriget äntligen slut för honom. Timmo och hans gäng med ryssar är alltså vedhuggare, men kanske vill romantiteln dessutom påminna om det finska "motti", dvs. en kubikmeter bränne. Genom att kapa av fiendens linjer dessa smällkalla decemberdagar 1939 högg och klöv finnarna de ryska divisionerna, i den raffinerade gerillateknik som till en början var mycket framgångsrik.

Ivo Holmqvist