Ronnie Sandahl : Vi som aldrig sa hora

Det är en debutroman, som börjar och slutar i en regnig småstad, Falköping på Västgötaslätten, inte långt från Skövde och Skara, nära Mösseberg, ligger denna gråbleka håla. Det är en håla för de tre unga män, som verkar fastvuxna i Falköping, de sitter en lördag före avlöning och drömmer samma gamla drömmar. Inga nya, det är bara gamla.

Hannes har just kommit hem efter ett misslyckat frihetsbesök i Stockholm, han har förlorat sin flickvän Wilma. Kristian bearbetar sin pappas död, och äter sjukligt mycket, han bara sväller. Frippe är den mest aktive, men den som lever genom svek.

Det finns faktiskt en ung man till, Stig, det är lätt att glömma honom, han är sällan med de andra och är han med sitter han tyst i ett hörn.

De har alla passerat tjugo, den biologiska tiden rör sig, men annars är det kav lugnt. En sak bättras på varje vecka, staplarna av meningslöshet och arken i mappen under uppslagsordet livsleda.

Deras liv är lika enahanda som varje lördagskväll, samma uteställe, stora risker att bli utkastade, samma omåttliga fylla och samma drömmar att träffa nya flickvänner. Av misstag sker det ibland, men det beror mest på tjejernas dåliga insikter och ögon.

Samtalen är lika spännande, som att arbeta på Falbygdens Ost, att arbeta på Osten är ett nödvändigt ont för dessa pojkar.

Det är en övergångsstation, men som med härbärgen för hemlösa, så blir det snart en vana och en permanentad verklighet. Varje dag, varje månad och år läggs till år.

Hannes, Frippe och Kristian har gått i gymnasieskolan, men den har vare sig gjort intryck eller avtryck. En har dessutom gått ett fritidsgymnasium, där det handlar mest om bollspel, alltså sånt man ska göra på sin fritid.

Det är mycket snack om drömmar, kärlek och ambitioner, men det blir bara snack, aldrig handling och om det blir handling då blir det bara ett stort misslyckande. Med kärleken blir det detsamma, halvdant, primitivt och svekfullt. Men det är där det hettar till i berättelsen, Hannes och Frippe är kära i samma flicka, de förnekar sina känslor för varandra, vulgariserar sitt tal och brutaliserar sin uppgörelse.

Ronnie Sandahl har växt upp i Falköping, han är drygt tjugo år, han känner problematiken och nuddar det svåra. Att komma in i vuxenvärlden, att få sina roller, att mäta sig i en socialisationsprocess och att få fotfäste, genom att försöka, treva och misslyckas. Det är en debut med en klockren ton i dialogerna, med en äkthet i närmandet av karaktärerna, men det svarta hade mått bra av någon form av djupare problematisering.

Bo Bjelvehammar

Wahlström & Widstrand