Roligt men rörigt farväl
Brittiska Dirty Pretty Things, som stolt jobbat vidare i den tradition av stökig, streetsmart pop i rakt nedstigande led från punken som The Libertines satte agendan för, har bestämt sig för att inte längre jobba vidare. Jag vet inte om det faktum att KB knappt är halvfullt för avskedet denna måndagskväll skvallrar om uteblivna kommersiella framgångar, eller bara om att det faktiskt är måndagskväll.
Med DPT gör Carl Barat, den något lite mer sansade halvan av saliga Libertines låtskrivarduo (okej, det krävs ingen ordningsmannatyp för att ut-sansa Pete Doherty) rock som är kantig, stökig och ömsom tanig, ömsom explosiv.
Släktskapen finns hos The Kinks ur-anglicism, The Clashs punkreggae, The Jams modspop eller den flödande stilen hos tidiga Syd Barrett-Pink Floyd (Holly Go Lightly).
Live får musiken lätt en trasig skönhet, som i Come Closer,eller så lyckas bandet med maffig variationsrikedom bygga upp en kulmen som exploderar i en snygg refräng, som kvällens absoluta höjdare The Enemyfrån den första av bandets två plattor.
Som om inte pojkarnas pop är rörig nog, bangar de inte för att dessutom, i Kicks & Consumption,blanda in vrålad rap, över en intrikat rytm från gravt överkvalificerade trummisen Gary Powell som definitivt lämnar resten av bandet bakom sig. Det skakar och skälver, och inte är det alltid det håller ihop. Men det är också charmen med det här bandet. Avslutningen, med "hitten" Bang Bang You're Deadoch debutsingeln You Fucking Love It, är rena tjurrusningen av punkrock, och en fröjd i sin svettsprutande utlevelse.
Det är synd på rara ärter, förstås, att bandet inte tänker fortsätta utveckla den här formen av infallsrik och radioskvalsovänlig rock. Å andra sidan är Dirty Pretty Things katalog av riktigt minnesvärda låtar ärligt talat inte någon tegelsten.
"Man minns konserten", som en bekant till mig sa, "men man minns inte låtarna".
