Rocken behöver en fördomsfull påve

V år nye påve Benedictus, tidigare känd under artistnamnet "pansarkardinalen", är ingen rockdiggare - Gud ske pris!

The Pope Formerly Known As Josef Ratzinger lär ha haft ett och annat att säga om popmusik i allmänhet och Beatles i synnerhet " fast lite mindre än påpassligt, 25 år efter att bandet splittrats.

Beatles är alltså syndfull lyssning, enligt Benedictus XVI som, får man utgå ifrån, måste ha provat själv. Hur går det till när kardinaler bestämmer vad som funkar och inte funkar som moraliskt uppbygglig lyssning? Slinker de in på skivbutiken och checkar dödsmetallbackarna? Eller har de radiomottagare i kardinalmössan?

Benedictus " i kortspelarkretsar känd som "Benny the Pope" " måste ha lånat ett och annat öra till hårdrockarna AC/DC, för han visste bestämt att förkortningen står för "Anti-Christ, Death to Christ". Härligt " det var länge sedan man hörde den gamla skrönan! Men man kan inte begära att en kardinal ska vara insatt i något så synnerligen jordiskt som jordad elektricitet (Alternating Current, Direct Current – växelström och likström).

Det påminner mig om en rad gamla fina myter som vuxensamhället hittat på om den rockmusik som, så fort man tittar bort, förför ungdomen och konspirerar för att få ett brådstörtat slut på Civilisationen Som Vi Känner den.

Att Kiss var nazister står ju klart, eftersom bandet skrev sina "s" i samma stil som en gång Hitlers SS-trupper. Att sedan bandet domineras av judiska gossar är ett faktum av den sort som allt för ofta tillåts röra till och ta udden av en rejäl, fördomsfull debatt.

Mången god artist lär ha sålt sin själ till djävulen, vid en dammig vägkorsning kring midnatt. I utbyte mot talang, berömmelse och kvinnor (alternativt män " och det tillägger jag inte just för att en del artister är kvinnor). Den förste var blueslegenden Robert Johnson, vars karriär tog ett mystiskt skutt i början av 1930-talet, då en halvkass munspelare plötsligt blev en banbrytande gitarrist som influerat i stort sett alla efterkommande bluesmän. Typiskt fall för djävulen, eller hur? Det var bara det att Johnson hade övat stenhårt i ett år, med gitarristen Ike Zimmerman " som pikant nog gillade att öva på kyrkogårdar. Sedan glömmer man ett viktigt faktum, och det är att man blir inte en stor artist utan att ha själ - massor av själ.

En populär myt, och min favorit, är att rockband döljer sin sanna, blasfemiska och osunda natur genom att spela in subliminala meddelanden som går rätt in i det undermedvetna – baklänges. Det är precis den sortens välorganiserade hjärna jag önskar mig i julklapp.

Först ut var, som så ofta, The Beatles. Ryktena om baklängesmeddelanden på deras "White album" (1968) kom i samma veva som de nästan lika fantastiska skrönorna om att Paul McCartney skulle ha dött och ersatts av en lallande dubbelgångare (bevisen är i och för sig överväldigande, men vi tar det en annan gång). På plattan skulle man kunna höra "Paul is dead, man" och "turn me on, dead man, turn me on". Jag har försökt snurra skivor baklänges. Jag har åstadkommit skadade skivspelarstift, och något som med lite god vilja kunde funka som nationalsång i det land där David Lynch rekryterar sina baklängestalande dvärgar.

Näst i raden var Led Zeppelin, vars "Stairway to heaven" sades innehålla en hel, suddig baklängesvers med inledningen "Here"s to my sweet Satan". Nu kan vi förstås inte skylla alla stolligheter på överentusiastiska Hem- och skolaföreningar. Rätt mycket trams har spritts av rockens egna, haschspykotiska fans.

Men bry dig inte om konkurrensen, "Guds Rottweiler": kör hårt! Tusentals rockrebeller skulle bli arbetslösa om föräldrar, kardinaler, söndagsskolefröknar och lapplisor började stuffa loss till deras verk. Nej, bannlys, brännmärk och förbjud. Vi väntar oss andra bullor!

Lars Thulinstår inte i förbund med Mörkrets furste men säkert med Dilberts "prins av otillräcklig belysning".