Ricky Martin

(Sony) Bara anblicken av skivomslaget är fullt tillräckligt för att jag i ren panik ska sträcka mig efter en stor balja med svart, oljeliknande Steve Martinskt, Döda-män-klär-inte-i-rutigt-kaffe, och mitt skarpladdade, det vill säga: oöppnade, rör Treo (oöppnat, eftersom där är allra bäst fjong i de två översta tabletterna. Nej, det är inte inbillning, det är verkligen så! Har röret varit öppet en längre tid, tre veckor, så luktar de kvarvarande brusisarna ättika!). Och allt det här är innan jag hört en enda ton! Jag kämpar som ett djur för att hitta någonting som kan härledas till en antydan om att vicka på höfterna eller "La vida loca", eller "Un dos tres", eller jag...ja, i princip vad som helst! Men nej... Efter att ha genomlidet sju magplask står jag inte ut längre; jag klöks, som jag gjort då jag besökt Öron, näsa, hals, när läkaren tagit fram den stora, sträva, torra glasspinnen och tryckt ner den halvvägs till vaktmästaren i källarlokalerna. Det är obehagligt och jag utesluter inte att Ricky Martin, är en robot hitskickad till jorden för att fucka upp oss rejält innan huvud styrkan med själva moderskeppet anländer.