Rena julafton för fotbytare
Försäkringarna om att det minsann var så fantastiskt att vara där och att (den tämligen månghövdade) publiken också var fantastisk blev snart så många att jag började misstänka att mina allra värsta farhågor beträffande konserten skulle uppfyllas med råge. I stället vände damerna smidigt den synbara förlusten i en triumf genom en stilig swingversion av Peaches 1980-talsplåga Tomten, jag vill ha en riktig jul. Texten, som utgår från en julstressad, frustrerad familjemor i 30-årsåldern snarare än från originalets maniskt tindrande knattar, är så träffsäker och håller en sådan skärpa och ett sådant bett att jag, och säkert många med mig, plötsligt fick en ny bild av hur förnämlig denna konsert kunde komma att bli.
Väsentligt vänligare till sin natur, om än inte mindre skickligt framförd (fastän i Andrews Sisters anda), var den påföljande Povel Ramel-klassikern Alla har vi varit små(inklusive ett kort steppsolo från Clamp) som lät ana att sångerskorna även skulle kunna ha gjort bra ifrån sig om de bestämt sig för ett mindre revolutionärt och mer revyartat format.
Det visade sig emellertidsnart att man bestämt sig för varken det förra eller det senare utan försökte få med så mycket som möjligt. Detta inbegrep exempelvis ytterligare genanser från den gemensamma julskivan (vilken sannerligen hade kunnat lyftas rejält om exempelvis bara det ena av de hittills nämnda numren spelats in) liksom ett medley (av Nielsen) på skånska låtar från Om himlen och Österlenvia Peps Perssons Å'boy!till tolkningar av Timbuktus The botten is nåddoch Alla vill till himmelensom jag gärna sluppit genomlida.
Nielsens högoktaniga hantering av medleyts avslutning - Kal P Dals Blåa skor- demonstrerade dock en mer än flyktig kännedom om hur en rocklåt ska tas, en kunskap i vilken jag gärna hade sett att hon förkovrat både sig och publiken ytterligare.
Men icke. För naturligtvisskulle artisterna, vilkas (eller vilkas agenters) behov av att uppvisa en påfrestande äppelkäck artistyta gång på gång ställde sig i vägen för deras tvivels utan imponerande konstnärliga färdigheter, även tuta sina hits (Empty Roomför Nielsen, För att du finnsför Aldén och Min kärlek, inklusive allsång, för Clamp). Därmed blev det ytterligare en sorts konsert - den femte eller sjätte under det knappt timslånga programmet. Det är, som sagt, ingen tvekan om att de här artisterna har potential, men de är på så många spår samtidigt att det blir snart sagt omöjligt att hänga med i svängarna. Det är synd, för med lite struktur och fokus hade det här kunnat bli en både tematiskt, musikaliskt och, sett till den konstnärliga nivån, synnerligen angenäm föreställning.