Råare Europe behåller melodierna
Det är 20 år sedan de stod på topp, men frågar ni mig så är Europe 2006 betydligt intressantare – och bättre. Därmed inte sagt att de är det intressantaste bandet på den europeiska eller ens svenska metalscenen.
Vid torsdagens Europapremiär för Secret Society-turnén, på ett så gott som fullsatt Olympen (nära 2 000 personer), visade kvintetten från Upplands Väsby att de numera struntar i de teatraliska åthävor som så gärna fläckar hårdrocksgenren.
Inga trippelhalsade gitarrer, inga megatrumset som bara med hjälp av skohorn och minkfett skulle kunna klämmas in i en trerummare. Bara Ett Helt Vanligt Rockband utan spandexbrallor och larger-than-life-anspråk.
Även om det är lite som när "Vickan" Bernadotte betonar att hon är En Helt Vanlig människa. Det här är ändå en av Sveriges största rockexporter genom tiderna, och den svensk som inte kan nynna på kitschiga pudelklassikern The Final Countdown är inte född än.
Födda igen är Europe, som centrerade kring Joey Tempests stolta tenor och John Norums fingerfärdiga gitarrspel lagt av det mesta av 80-talets pompositet.
Tre låtar från nyaSecret Society inleder – titellåten, singeln Always The Pretenders och Getaway Plan – som tydligt demonstrerar kursändringen mot en dovare, tyngre och helt gitarrdriven stil. Som lyckas låta råare utan att vara mindre melodisk.
– Vad är det som gör pojkar till män och flickor till kvinnor? ropar Tempest retoriskt, och svarar själv:
– Det kan vara så enkelt som ett gitarriff från John Norum!
En del nostalgi kan de förstås tillåta sig. Superstitious från Out of This World får igång publiken på det överhettade Olympen, och Carrie till akustisk gitarr är kvällens allsångslåt. Luftgitarrskillarna får sitt lystmäte i John Norums långa, bluesiga solointro till Girl From Lebanon. Som dock stannar vid att kännas som pausnummer.
Lika mycket som jag gillar bandets nya stil irriteras jag av att Europe live inte har samma intensitet och energi som på platta. Många av idéerna känns korpade från Audioslave, ett band som i såväl sväng som karisma och smartness ligger en klass över.
Likaså har Joey Tempest skippat det teatraliska även i sången, vilket innebär att han både kapar toppar och fyller igen dalar tills han hamnar i jämntjocka insatser som inte precis gagnar låtarnas dynamik.
Den förväntade avslutningen med Final Countdown, som säga vad man vill är pampig, tillhör kvällens bästa nummer. Det både ska och inte ska vara så.
Lars Thulin
0410-545 20
lars.thulin@allehandasyd.se
