Pyramidalt triangeldrama

Det är inte bara genom stadens store tenor, den redan flitigt med Jussi Björling jämförde Joachim Bäckström, som Trelleborg kan hävda sig som operaort. Sedan i fjol anordnas här, inom ramarna för församlingens omfattande musikaliska verksamhet, även konsertanta framföranden av berömda operor.

Årets produktion, en varligt nerstruken Aida, presenterades med anslående professionalism och övertygelse av samtliga inblandade (både yrkesmusiker och amatörer) och det är bara att hoppas att detta inslag i det trelleborgska kulturlivet snart rotar sig och skjuter i höjden med all den växtkraft och -vilja som demonstrerades vid söndagskvällens konsert.

I sådana här avskalade omständigheter demonstreras med förbluffande tydlighet vilken mängd gestaltningsmässiga nyanser och utryck som kan förmedlas bara genom de musikaliska val en musikteaterartist gör. Härvidlag visade sig de flesta av solisterna, varav flertalet till vardags är korister vid operorna i Malmö och Köpenhamn, vara synnerligen skickliga.

Aida är i grund och botten ett någorlunda konventionellt triangeldrama men kan med visst fog sägas vara en historia centrerad kring de båda kvinnliga huvudrollerna – titelrollen, en etiopisk prinsesa som gjorts till slavinna, och den egyptiska prinsessan Amneris. Vid detta framförande, där detta dramaturgiska maktförhållande underströks mer än vanligt, gestaltades dessa passionerade och till sina väsen tämligen hänsynslösa karaktärer av Laine Quist respektive Ethel Schelin.

Quist bjöd framför allt med hjälp av den kraftfulla höjden i sin slanka sopran en eldig och stridslysten Aida som tyvärr ofta dränktes av orkestern i de lägre passagerna. Schelins Amneris var, genom sångerskans fylliga, uttrycksfulla mezzo, på en gång vitglödgat förälskad och iskallt beräknande. Schelin levererade ännu ett levande, gripande rollporträtt som borde garantera henne soliststatus vid hemmascenen.

Med tanke på Quists och Schelins musikaliska och teatrala laddning hade man kunnat vänta sig en motsvarande explosivitet i triangelns tredje hörn. Men den egyptiske fältherren Radames, för vilken de båda kvinnorna hyser så antändliga känslor, gavs inte som den av känslokval sönderslitne superhjälte Verdis musik vill frammana. Xhelal Bakraqi bjöd, med sin avrundat lyriska balladtenor, i stället en mjukt eftergiven officer, bortkommen bland alla kärleks- och hovlivets snärjiga intriger. Detta sympatiska drag var intressant som experiment, men hade inga som helst chanser att värja sig mot de båda malströmmarna kring Quist och Schelin. Här skulle möjligen den råstarke Samuel Karlberg, som gav budbäraren ett rungande krigshetsaruttryck, ha gjort ett mer balanserande intryck.

Om sångarna höll häpnadsväckande hög nivå var det annorlunda med orkestern. Framför allt stråkmusikerna led av stora svårigheter med intonationen och dirigent Klara Rylander hade överlag angett något för låga tempi, vilket tog kraften ur i synnerhet triumfscenen. Rylander tycktes också ha svårt att kommunicera med solisterna, särskilt när det gällde att få orkestern att följa rubaton.

Slutligen ska också något sägas om berättaren. Historien i Antonio Ghislanzonis libretto återgavs med reflekterande utvikningar av kyrkoherde Gustaf Centervall, vars egen insats i arbetet med operakonserterna varit betydande. Kanske går det att på något vis ännu bättre foga in Centervalls välformulerade talpassager i kommande uppsättningar eller rentav göra honom till en del av ensemblen. Det är nämligen tydligt att denne kyrkans man har avsevärda teatrala ambitioner och resurser som det vore slöseri att inte göra bruk av.