Prince

(NPG/Columbia) Jo, jag håller med om att det låter väldigt "ufo", men på 80-talet var den ständiga popfrågan: Michael Jackson eller Prince? När Jackson dansade fram med tidvattenbrallor, tubisar och svarta loafers på lysande plexiglasplattor, valde Prince att åka runt i högklackat på sin båge och åla sig upp ur badkar med bar överkropp - inte samtidigt, dock! Efter "Diamonds and Pearls" (1991), tycks "krumeluren" ha befunnit sig i en kreativ purple haze, ni kan säkert alla turer med namnbyten och skivbolagsbråk. Om inte, har ni inte missat något speciellt. Tretton år senare, kommer "uppföljaren". Och med ett vips, så känns det liksom inte som att Prince någonsin varit borta. Ungefär samma känsla som att se Loket göra reklam för Bingolotter igen: tiden har stått still, inget har hänt, allt är precis som det ska, och brukar vara, kan man lätt få för sig! "Musicology" låter, rent musikaliskt, verkligen som på "the good ol' days", textmässigt kan det dock beskrivas som en Prince med Jehovas-filter! Här finns inga sexanspelningar och inget som kan uppfattas som snusk, dessbättre är det förvånansvärt fonky och " Call My Name" är tillsammans med "Reflection" plattans bästa spår. Där emellan får vi ett antal låtar som bevisar att Prince är inne på rätt spår igen.