Annons
Nyheter

Pridekrönika: ”Den dagen, den ballongkjolen”

Förra våren satt jag i Tonhallen i Sundsvall för att recensera After Darks senaste show. En helt okej föreställning, men inget extraordinärt. Det som dröjt sig kvar i mitt minne från den kvällen är istället Christer Lindarws ord under ett av mellansnacken: Den dagen Fredrik Reinfeldt kan komma till Riksdagen i ballongkjol och en liten blus utan att någon reagerar, den dagen kan jag pensionera mig.
Nyheter • Publicerad 6 augusti 2011

De orden, uttalade av en medelålders man iklädd glitterklänning och rosa stövlar, ramar liksom in hela den hbt-politiska kampen. Och de bemöttes med en lång, stående ovation från ett helt konserthus i en medelstor svensk stad. Det kändes som en milstolpe.

Dagen därpå läste jag en tidningsartikel om ett gaypar i Värmland som misshandlats grovt av två män som brutit sig in i deras hem. Ett av offren tvingades dessutom gå barfota ut i snön, förföljd av de båda gärningsmännen. Dådet rubricerades som hatbrott, och plötsligt kändes applåderingen av Christer Lindarw väldigt avlägsen.

Annons

Kampen är inte över. Trots att homosexuella numera både får gifta sig och (typ) adoptera barn, att transvestiter friskförklarats av den konservativa Socialstyrelsen, och att queerteori blivit ett etablerat ämne på flera universitet är kampen långt ifrån över.

Den som inbillar sig något annat rekommenderas att läsa den färska antologin ”Den moderna homofobin”, utgiven av det älskvärda och queerpolitiska förlaget Charlie by Kabusa. I den både abstraherar och konkretiserar intierade författare homofobins struktur, och delger vittnesskildringar från såväl idrottsvärlden som prästkollegiet.

Man kan absolut argumentera emot just Pridefestivalen som jämställdhetspolitisk metod, vilket också många gör. Så sent som förra helgen publicerade Expressen en rörig debattartikel av journalisten Daniel Björk, vars kritik snarast tycktes bottna i personlig pridemättnad.

En annars mer vanlig – och begriplig – inställning är att hbtq-communityt genom svulstiga megafonmanifestationer som Pridefestivalen målar in sig självt i ett färgglatt hörn. De debattörer som torgför den hållningen menar att hbtq-personer aldrig kommer att omfamnas av majoritetssamhället förrän vi slutar att göra en grej av våra sexualiteter.

Men att tvinga medmänniskor att göra avkall på sig själva är inte förenligt med ett demokratiskt och öppet samhälle. Och för många hbtq-personer är Prideveckan det enda tillfället då de slipper lägga band på sig själva för att tillfredsställa normkramandet.

Den dagen regimer runt om i världen slutat att fängsla och avrätta icke-heterosexuella; den dagen samkönade par tillåts adoptera barn inte bara i teorin utan också i praktiken; den dagen Fredrik Reinfeldt faktiskt kan komma till Riksdagen i ballongkjol och en liten blus utan att någon reagerar. Då kan inte bara Christer Lindarw pensionera sig. Först då kan vi också på allvar börja ifrågasätta Pridefestivalens existens.

Till dess – Show the World.

Taner Caliskan och Kristin Knutsson
Oscar Sundell
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons