Premiärlejoninna med kramkramp

Någon renodlad livsberättelse om numera 91-åriga Alice Timander är inte Alice & jag som nu går på biorepertoaren. Mera ett möte mellan Timander och filmaren Rebecka Rasmusson, en äldre kvinna och en yngre, på teman som moderskap och kärlek, kvinnor och karriär.

– Det är svårt att förstå hur kvinnor skulle klara en karriär jämsides med familjen. Det är en tuff uppgift, konstaterar Alice Timander, som började jobba som tandläkare redan på 1930-talet.

– Jag kan inte begripa, så gammal jag blivit, den här indelningen att allting ska ligga på kvinnan. Jag skulle mycket hellre ha varit man! Då hade jag haft fria händer att skriva och göra annat jag var intresserad av.

Dock hann faktiskt Alice gå på teaterskola. Hon fullföljde inte sina ambitioner eftersom det hon först och främst lärde sig, det var att hon inte var något skådespelarämne.

– Jag trodde ju först det var lite skämtsamt, när Rebecka Rasmusson frågade mig om hon fick göra en film, berättar Alice. Jag visste inte hur hon skulle få ihop det där.

– Men hon var en utmärkt regissör. Jag förstod inte alltid sammanhanget när vi filmade, men när jag väl såg resultatet blev jag fascinerad. Alice föddes i Stockholm men växte upp i Trelleborg och Eslöv. På den tiden hette hon Müller. Alice minns väl sina barndomsår i Trelleborg, som kan beskrivas som lyckliga. Åtminstone någorlunda.

– Det mina föräldrar gav mig var hjälp och tillsyn och trygghet och det var precis vad jag behövde, berättar hon.

– Men jag hade inte den där kärleksfulla uppväxten. Det var aldrig några kärleksbetygelser i hemmet. Bara väldigt sakligt. Inga kramar eller pussar när man hade gjort något bra. Man fick inte ens beröm.

Hennes teori är att den ganska tillbakadragne fadern inte var van vid beröring från sin egen familj.

– Mamma däremot var en lysande liten blomma när hon gifte sig. Men hon slocknade snabbt, beskriver Alice.

I berättelsen om barndomen snuddar Alice & jag vid en förklaring till varför den unga tandläkarstudenten från landet törstade så efter uppmärksamhet när hon kom till Stockholm. Och varför hon var oförmögen att behandla sina egna barn med kärlek.

– Jag förstod ju inte hur jag ens en gång skulle klappa mina barn. Jag får någon slags "kramkramp", det är inte naturligt för mig.

– Har man inte uppfostrats med pussar vet man inte hur man ska göra. Men det finns många falska mödrar som inte bryr sig om barn egentligen, men som klappar och pussar dem så fort man träffar dem. Vilket blir då rådet till de unga kvinnor som försöker få yrkeslivet att gå ihop med familjelivet?

– För det första kan de inte bygga sina liv på att se ut som de här "bystbollarna" med silikon, säger Alice med avsmak.

– Unga flickor måste läsa sina läxor och passa skolan, så att de kan skaffa sig ett yrke. Sedan kan de få göra vad de vill, skaffa barn om de har lust. Men de måste först ha fått en fast fot i tillvaron.

Givetvis var det stor premiär för Alice & jag, på Astoria i Stockholm.

– När filmen var över och jag gick fram för att tacka fick jag stående ovationer, berättar Alice fascinerat. Det är sällsynt! Det känns som om man ska flyga upp till Sankte Per direkt!

Det behöver inte vara sista gången vi se Timander på vita duken. Hon har fått "allvarliga anbud" som hon dess värre inte får berätta om.

– Aldrig i mitt liv hade jag trott att jag skulle sluta så här som skådespelare vid 91!

Lars Thulin

0410-545 20

lars.thulin@allehandasyd.se