Popmusiker på fågelskådning

Ta undulaten", sjunger Martin Stenmarck ur bilstereon och för andra gången i år lyckas jag stoppa ryggradsreflexen att byta kanal. Handen stannar, med pekfingret utsträckt och fokuserat likt en värmesökande missil, ett par centimeter ovanför växelspaken.

"Ta undulaten"? Hörde jag rätt? En separationslåt som börjar så bara måste jag höra färdigt. Kan bli något att stoppa ner min lilla kasse med roligheter. I slutet av refrängen får jag lön för mödan, när sista frasen visar sig vara "Men du, ge fågeln mat. Ge undulaten mat."

Och jag som trodde att årets roligaste textrad redan var korad. I sommar har det inte krävts många minuter med P4 innan Lena Ph dykt upp med sin Det ringer på min dörr, som både till text och produktion låter som en förlorad syster till Kikki Danielssons Bra vibrationer. Redan i första versen är det roligt när Lena sjunger att hon "dricker vodka cocacola light", men detta Sex and the city-förvridna exempel på köksbänksrealism toppas av refrängens "Snart kommer jag få allt jag ber om, jag har Bäry Vajjt på sterjon".

Men nu är det alltså Martin Stenmarck som dragit på sig den gula ledartröjan och jag har svårt att se hur någon ska kunna ta den ifrån honom innan det hunnit bli 2007 (visst, vi får inte räkna bort kommande julskivor som ofta bjuder på gotter). Stenmarck snor åt sig ledartröjan med ett säkert kort inom svensk popmusik – fågeln.

Lika glad som Bruno Liljefors var i rävar verkar svenska poplyriker vara i våra vingförsedda vänner. Ganska många fåglar har flugit ut ur våra klockradiohögtalare i Svensktoppen, oftast i form av symboler för antingen nyvunnen frihet eller förlorad kärlek som med snabba vingslag försvinner vid horisonten. Marie Fredriksson lät sin Sparvöga flyga drömmandes över ängarna, Mikael Rickfors samlade pengar för att köpa sina egna vingar, Staffan Hellstrands Lilla Fågel Blå var en ängel i himmeln och Orups måsar utgjorde Magalufs hest skrattande narrar.

Vad Lili & Susies Where the eagles fly handlar om har jag aldrig riktigt förstått.

Men den raraste fågeln, den allra rödaste rosen i buketten, den fluffigaste marängen hos konditorn, den vackraste tavlan på utställningen, den kommer jag till nu. Den textrad som, likt en från barndomen aldrig glömd skräckfilmsscen, fortsätter att jaga mig är signerad Niklas Strömstedt. I sitt separationsepos, Sista morgonen, sjunger Niklas om en passionerad vårförälskelse där han framåt höstkanten slutar som en sommarkatt. I andra versen skriver Strömstedt in sig i den fågelkanon jag här försöker hylla (sjung gärna - det blir ännu roligare då):

"Den sommaren. Vi åkte ut till Lidingö och hem igen. Och körde på en fågel och begravde den, nånstans vid en sjö."

En god vän tror att vi svenskar gärna hånar våra poplyriker eftersom vi har mindervärdeskomplex mot den i våra öron fräckare engelskan. Kanske har han rätt, men jag tror faktiskt inte att ens att Robbie Williams hade kommit undan med "Take the budgerigar" och "But you, give the bird food. Give the budgerigar food."

Christopher Lembke rekommenderar varmt bioaktuella Frihetens pris.

chlembke@hotmail.com