Poeten Patti förtjänar att prisas

Det svenska Polarpriset, med ett slags underförstådda pretentioner av att vara ett musikaliskt Nobelpris, har frekvent skämt bort oss som uppskattar ett ironiskt leende på andras bekostnad.

Detta genom att antingen prisa a) det populistiska alternativet, som genom att ges till en artist alla känner till och som varken "behöver" ifrågasättas eller pengarna (typ Stevie Wonder, Paul McCartney, Pink Floyd) ska bygga prisets varumärke.

Eller b) det avantgardistiska alternativet, någon mystisk tonsättare eller virtuos som bara är bekant för den som dagligen droppar begrepp som "halvtonsintervaller" eller "tonkluster" i vardaglig fikakonversation (typ Iannis Xenakis, Sofija Gubajdulina eller György Ligeti).

Eller c) både och.

Sätt 100 apor vid 100 instrument, och någon av dem kommer förr eller senare att bli populär nog, eller tillräckligt inkrökt, för att få Polarpriset.

Är jag orättvis nu? Ja, jag är orättvis. Fy! En priskommitté ska överraska, och Polarprisets uppdelning i brett och smalt ger alltid minst en chans till det.

Jag har sett Patti live en enda gång, på Roskildefestivalen i slutet av 90-talet, och jag väntade mig ingen hisnande upplevelse. Hon var trots allt en åldrande dignitär, som gjort comeback av rent självterapeutiska skäl. Rimligen hade hon sina bästa år bakom sig.

Men Patti var hisnande. Ruskande sitt oregerliga, svarta hår och utspottande besvärjande ramsor, i Rimbauds, Dylans och Kerouacs efterföljd, var hon en otämjbar kraft som drabbade publiken så pass att man nästan kunde höra ståpälsen prassla.

I min värld är New Yorkbohemen Patti Smith den där kvinnliga rebellen, som aldrig trampar i någon annans fotspår och styrs av en blind drift, halvt intellektuell, halvt instinktiv. Vars uttryck sällan blir rak rock utan en konstfull, pretentiös-men-ändå-inte blandning av musik och shamanistisk poesi, där det manas fram mytiska, halvt berusade dionysiska bilder och inte värjs för det mörka, tabubelagda eller rätt i nyllet obegripliga.

Så när hon dyker upp på modevisningar i Paris och bubblar att "jag bara äälskar det här", då blir jag lite generad och tänker att nej, jag menade inte obegriplig på det sättet!

Den kommersiella succén har nästan alltid gått omvägar runt Patti Smith, och hon har inte brytt sig ett spår om att följa efter den.

Om den nu i stället blir intresserad av att titta in, på en kopp te och kanske några droppar absinth, vore det ju faktiskt en riktig välgärning av Stikkan Anderssons ande.