PO Enquist det självklara valet

 Platsen är lilla Hjoggböle. Resten är skog, mil efter mil med skog. Där föds "Per-Ola" Enquist. Han ges samma dopnamn som sin döde bror vilken enbart levde några få minuter. Det är pojkens far som byggt huset. Det är också han som målat huset besynnerligt grönt, en färg de andra i den religiöst bigotta byn finner en aning eljest.

Pojken är ett halvår när fadern dör. Kvar finns endast faderns likkort. En bild på den döde mannens ansikte, slutet och frånvänt, men också stillsamt som om fadern bara sov.

I byn råder en bister och världsfrånvänd men likväl sexuellt laddad religiositet, här härskar inskränktheten och inaveln - det är en i princip helt sluten värld. Det är alltså ett faktum att hans resa har varit lång. Och omåttligt framgångsrik.

Det har redan skrivits spaltkilometrar om P O Enquist senaste bok, den minsta sagt egendomliga och magiskt laddade romanen Ett annat liv. Den liknar ingen annan modern svensk roman; att den skulle få Augustpriset var självklart.

P O Enquist berättar i tredje person. Ordet "jag" förekommer inte i berättarens mun. Ändå är det en roman om P O Enquists eget liv. Det har skrivits mycket om främst romanens sista tredjedel, om mannens alkoholism och hans - och omgivningens - oförtröttliga kamp mot den. Hur han alltmer apatisk, år efter år, sitter i den flotta våningen i Paris, alltmer drucken desto längre dagen lider, utan att få ett skapandes grann gjort.

Bokstäverna - hans kanske bästa vänner, åtminstone de trognaste av bundsförvanter - har dött för mannen i den flotta våningen på Champs-Élysées, fem trappor upp, fantastisk utsikt mot Triumfbågen och med barskåpen fyllda av ambassadens representationssprit (dåvarande hust-run är kulturråd). Skrivkrampen framstår - på ett plan - som den verkligt stora tragedin i berättelsen. Att P O Enquist under denna period av inre förlamning förmår skriva kortromanen Nedstörtad ängelär närmast obegripligt att förstå. Kanske är det katten, den rödspräckliga och världsberömda katten Augusts förtjänst - alla som sett eller läst pjäsenI lodjurets timmaförstår vad jag menar.

När det sedan släpper - för övrigt på ett behandlingshem i Danmark - börjar P O Enquist att skriva Kaptens Nemos bibliotek. Det är vändpunkten. Det är där det händer. Pendeln slår tillbaka och allt förändras. Och framför sig har P O Enquist i det ögonblicket sina bästa böcker oskrivna, de väntar på honom.

Det är som om de kallar på honom, ropar efter att få bli nedtecknade.

Jag träffade P O Enquist i Köpenhamn för en intervju när Kaptens Nemos bibliotekännu bara fanns i korrektur. Det var i Hellerups villaborgerliga idyll. Det var första intervjun han gav om romanen. "Han hade", som han sade, "ännu inte hunnit öva in svaren." Det var mer än uppenbart att detta var en man som i grunden var skakad över vad han skrivit. Han förstod det inte riktigt själv. "Det var som om boken skrev sig själv", sade P O Enquist bland annat. Och Kapten Nemos bibliotekhänger intimt samman med Ett annat liv.Urscenerna är desamma, smärtpunkterna finns kvar. Samma trauman från uppväxtåren ligger i undertexterna, liksom förrädiskt pyrande som vid en mossbrand, och berättar vad orden kanske inte räcker till för att gestalta. Eller, helt enkelt, gör på tok för ont att berätta.

I Ett annat livskriver P O Enquist, inte ett olikt ett omkväde eller en besvärjelse, om sin fostersyster Eeva-Lisa: "Det är om henne han inte får berätta." Och längre fram: "Men om Eeva-Lisa måste han tiga." Och det är precis vad P O Enquist fortsätter att göra.

Det är också, enligt min mening, den första tredjedel av Ett annat liv, den som handlar om barndomen och uppväxten, som äger störst lyskraft och den där extra kvaliteten, den rena litterära magin, som är så svår att förklara. I ett annat sammanhang har han beskrivit barndomen med följande skrämmande ord: "Hårdhet och tårar. Hårdhet och tårar." Skulle jag vara tvungen att sammanfatta Ett annat livmed ett enda ord, ja då skulle det bli: Värdighet. Det är en stolt människas berättelse, en människa som aldrig lät sig knäckas. Han faller, men han bryts inte sönder. Något inom honom är för stark, alldeles för segt. Och sedan förmådde han resa sig upp på nytt, i sin fulla längd. Det som griper tag, och griper djupt - mycket djupt - är hur P O Enquist aldrig ger sig (även om det är otäckt nära några gånger).

Han håller på sig själv, han låter sig inte reduceras. Kärnan förblir intakt. Han ger inte upp. Himlaharpan sjunger fortfarande sin förföriska sång.