Plottrig populism i missfoster till bok
Ny bok. Docenten Göran Hägg är förvisso ofta en lysande folkbildare, en av de få i landet som ännu bär bildningsfanan högt. Nu senast om fascistdiktatorn Benito Mussolini och förra året en fängslande biografi om Stagnelius, men också om Välfärdsåren i Sverigeoch symptomatisk nog även två böcker om retorik.
Med ett smått drag av megalomani satte han sig för några år sedan ner och skrev Den svenska litteraturhistorienpå egen hand. Den var förvånansvärt vederhäftig och medryckande. Lätt och elegant, kunnigt och underhållande, behandlade han där tusen år av svenskt skriftställeri från runsten till Carina Rydberg. När han senare även försökte sig på samma sak med Världens litteraturhistoriasammanfattad i ett band blev resultatet avsevärt sämre. Då gick luften snabbt ur den hastigt hopkomna sufflén.
Med sin nya bok, som mest för tankar till något slags byggnadsmaterial med sina niohundrafemtiofyra sidor, demonstrerar Göran Hägg med all önskvärd tydlighet att han åtminstone inte lider av skört självförtroende. Redan titeln varslar om ett visst storhetsvansinne, 1001 böcker du måste läsa innan du dör.
Studerar man det otympliga åbäket till bok litet närmare står det klart att det i huvudsak handlar om europiska böcker, och att svensk litteratur medvetet från författarens sida är överrepresenterad (en tredjedel). Men märkliga är hur styvmoderligt den franska litteraturen behandlas, och ännu njuggare den tyska och spanska och ungerska och… Det är svenska och anglosaxiska böcker som huvudsakligen tas upp av Göran Hägg, även om flera italienska verk lyckats passera docentens nålsöga (obegripligt nog har han dock missat Italo Svevo).
Varje bok får sedan en kort presentationstext, oftast enbart en sammanfattning i turbofart av innehållet. Tonen är glättig, närmast hurtfrisk i sitt tillgjorda försök att vara folklig. Ofta tycks det som om författaren gör sig till, spelar en roll långt under sin egen värdighet. Han kråmar och krumbuktar sig som stod han på en scen. Det blir lite väl mycket buskis över framställningen, inte minst när Göran Hägg tar upp pornografiska klassiker. Då blir det flåssvettigt som ett sunkigt studentspex.
Populism är nu lösenordet, inte folkbildning. Däremellan vilar en avgrund av folkförakt och brist på omdöme.
Så här frejdigt kan till exempel Göran Hägg skriva: "Faktiskt betydligt mer spännande än Da Vinci-koden… Här är det rättframt sex och våld för hela slanten … Magstark, opretentiös underhållning i världsklass." Romanen ifråga heter Chansen, skriven av Jackie Collins. I Göran Häggs nyhurtiga värld är detta alltså en bok som jag "måste" läsa innan jag dör! Tack och lov har jag redan gjort det. Så den kan jag lugnt och med sordinerat samvete stryka från måste-listan samtidigt som jag undrar hur Hägg egentligen har tänkt när han valt de tusen böckerna.
Jag ska före döden lägger mig i gravens djup hinna läsa Jens Lapidus Snabba cashmen inte Blaise Pascals Tankar,Dan Browns Da Vinci-kodenmen inte en enda diktsamling av Lars Forssell, Alexander McCall Smiths Damernas detektivbyråmen inte den mäktiga romancykeln Släkten Thibaultav Roger Martin du Gard. Hellre Marianne Fredriksson än Juvenalis Satirer. Och var är Johan Henric Kellgren och Anna Maria Lenngren? Uppenbarligen är Kar de Mumma och Liza Marklund viktigare och angelägnare i Göran Häggs litterära universum.
Jag kan inte se någon vettigt förklaring till varför Göran Hägg - som annars framstår som både omdömesfull och full av sympatisk bildningsiver - skrivit detta missfoster till bok. Dess plottriga populism är frånstötande. Urvalet alltför ofta ogenomtänkt som om han nöjt sig med vad som råkat stå i hyllorna i det häggska hemmet och vispat ner dem i 1001 böcker du måste läsa innan du dör. Och det dröjer inte många sidor förrän man likt en obstinat elev för full hals vill skrika tillbaka till den docerande docent Hägg: Nej, det måste jag tamejfan inte alls!
