Pineapple express är småkul men inte mer

Ett annat sätt är Drillbit Taylor, Dumpad- och Pineapple express. Då framstår Apatow som en som jobbar för hårt och som borde slå sig ner tillsammans med sin kreativitet i en solstol i något år och kanske dela på en sådan där som den här filmen handlar om. Pineapple expressär som om de gamla haschpundarna Cheech & Chong skulle konvertera till judendomen och skriva ett våldskomedimanus tillsammans med Quentin Tarantino. Och det är ingen komplimang. Visst är det kul att se James Franco, "Spider-mans" ärkefiende, spela stenad i elva minuter. Men inte i etthundraelva. Och visst, det finns korta delar av Pineapple expresssom är småkul. Men det finns också långa delar som inte är småkul alls.

Och så då Seth Rogen, mannen som kommit betydligt längre än det är möjligt att komma på vita duken utan att ha någon som helst skådisbegåvning. Ni vet den där känslan som drabbar folk födda på 70-talet av att när som helst bli avslöjad som en bluff? På läkarsvenska kallas det Seth Rogens syndrom.