Petter i morfars landskap

Petter Lindgren är poet och närmar sig här minnen från sin morfar, en del levande från möten och aktiviteter. Andra har mera karaktären av bevarande och kvarlåtenskap. De finns i skolböcker, anteckningar från teknisk högskola, marginalanteckningar, kassaböcker, kvitton, byggnadsbeskrivningar, ritningar och vykort. Det är sådant, som har blivit över och lämnats lite utan eftertanke och planmässighet. Men det finns ett tjugotal brev av annan karaktär, som innehåller en del tekniska beskrivningar och arbetsfunderingar, men där finns även personliga och närgångna tankar. Breven skrev morfar i slutet av sitt liv, till en kvinna. Inget tyder på att de blev besvarade. Breven talar om vardagliga bestyr och små arbetsbekymmer, men även om plågor av depression och leda. Inte så klart uttalat, men det andas mellan raderna. Morfar är Knut Allan Larsson, som levde mellan åren 1899 och 1974, han arbetade som ingenjör med husbyggen och snickerier. Han tog sitt arbete på stort allvar, det märks i akterna och i orden. Men det finns revor i hans liv, veck och slitningar. Som i omslaget i skotskrutig vaxduk, morfar hade säkert en sådan bok, där han skrev ner anteckningar om sina arbeten och även tankar. Petter Lindgren går nu in i morfars landskap, han rör sig med varsamhet i ett främmande land. Han ordnar och sorterar fragment, han låter ord stå tillsammans och bilda löpande meningar. Små textstycken sjunger morfars sånger och andra talar om arbete, teknik och det nödvändiga. Illustrationer talar samma språk, de är hämtade från morfars övningshäften i elektroteknik. Med varsamhet talar poeten om morfars liv, om de främmande ljuden, om signalerna, som skär genom morfars huvud. Tankar och känslor, som trängs undan av det strävsamma och det nödvändiga arbetet. Av aktiviteter, som sakta omvandlas till en form av produktivitet. Men även ett rotande och ett bökande för att hitta nya lösningar och nya modeller. Ordningen i arbete och i livet för övrigt kan brytas av en impression och en vardaglig tankeflykt. "VÄN stuga. Nu sitter jag ute i boden filosoferar. Har tagit in en hyacint vän ! Du har ordet ! Hälsningar" Morfar väntar, tar till sig det som är nära och öppet lämnar han plats för svar. Som dröjer och uteblir. Men tankarna hos morfar fortsätter och lever vidare. Det är en sympatisk rörelse i en annan människas värld. Jag vet inte vilka avsikter och syften Petter Lindgren har, men jag tycker om hans landskapsbilder. Varsamheten, värmen och den frihet han tar sig som diktare. Bo Bjelvehammar