Parodin – ett bevis på framgång

Så här i juletid och Nobeldagar kan det vara fint att bli påmind om den finaste ära en kulturell person kan vederfaras. Nämligen att bli parodierad och gjord till allmänt åtlöje.

När Robert Gustafsson imiterar figurer som Peps eller Jalle Lorensson skrattar vi och njuter av hyllningen – precis som Peps och Jalle själva. Har då satiren mist sitt styng? Nä, men den har ändrat form. Blivit elak lek med namedropping som hos Spermaharen, eller postironisk vuxenmobbing som hos Filip & Fredrik.

Var hittar vi då den där lite saltare parodin, den som vill sparka gump och smalben? Ja, leta i bokhandlar som torgför anglosaxisk litteratur. Sagan om Ringen (Lord of the rings) fick sin Bored of the Rings (och Tolkien får sig en snyting även i D.R. Lloyds The Sillymarillion), Harry Potterfick sin retlige oäkta bror Barry Trotter.Stjärnornas krig får en stjärnsmäll - ha ha! Fyndigt! - i AJR Roberts Star Warped och Narnia-böckerna får smaka häxbrygd (hepp!) i Michael Gubers vanvördiga The chronicles of Blarnia. Ja, jag skulle kunna hålla på länge. Och det tänker jag.

Matrix-filmerna har blivit The McAtrix med den passande paranoida underrubriken En parodi - eller är det bara vad de vill att du ska tro?

Men det är platt intet mot den veritabla vårfloden efter Dan Browns Da Vinci-koden. Där finns Michelangelo-koden, The Dick Cheney Code och Don Brines The Da Vinci Cod - A Fishy Parody. Där blir en museiintendent mördad genom att en torsk (cod) körs ner i halsen på honom. Otrevligt. Men strängt taget är det ont om trevliga sätt att bli mördad på.

Da Vinci-koden har också blivit bantningsbibel. Helt seriöst, alltså. Tyvärr inte med säkra tips som "drick så mycket du vill av vad som helst, bara det kommer ur den heliga graalen". Nej, dieten är gjord av en bagare som blev sur över att Atkins och andra fiender till bröd och kolhydrater slukat halva hans business. Eller tvärtom, egentligen.

Vad driver då denna lavaström av skadeglada belackare? Ja, bortsett från den uppenbara viljan att hoppa på succévagnen och göra sig en hacka, så finns nöjet att få dra ner en bästsäljare från dess i nio fall av tio oförtjänta plats på piedestalen. Och släpa den i smutsen, sadistiskt smågnolande, ungefär som min tandläkare brukade göra när hon borrade i mina surt förvärvade tänder.

Ibotten ligger säkertden gamla fina dödssynd - en slags bestseller, den också - som vi brukar kalla "den kungliga svenska". Avundsjukan, alltså. Nu är givetvis inte avundsjukan specifikt svensk. Kom ihåg att britten Morrissey myntade frasen "we hate it when our friends become successful". Och Jantelagen (tro inte att du är något) formulerades av Aksel Sandemose, en norrman – och de ska ju definitivt inte komma och tro att de är något!

Men parodierna skadar intesin förebild, de bara spär på framgången och höjer deras status. När ni begripit det, parodiförfattare, så lägger ni nog ner. Men skriv en parodi på den här krönikan först.

Lars Thulinhar hittills bara blivit parodierad i lokalrevyerna.

lars.thulin@allehandasyd.se