På turné med en gammal hjälte

Tony Carey, amerikansk musiker och producent bosatt i München, befann sig på rätt plats vid rätt tid för dryga 30 år sedan. Gamle Deep Purple-gitarristen Ritchie Blackmore satte ihop en ny upplaga av sitt Rainbow, och Tony fick jobbet som klaviaturspelare på klassiker som Risingoch On Stage. Sedan blev han den förste och kanske ende som sagt adjö till den lynnige gitarristen innan denne fått en chans att sparka honom.

- Ritchie var en skitstövel på den tiden. Men det var jag med! säger Tony med ett skratt.

- Det var på jätte-egonas tid i rockbranschen. Och jag säger inte att jag inte var likadan.

Därefter har Tony haft en brokig karriär, framför allt som producent. Plattor med så vitt skilda namn som Joe Cocker, Placido Domingo, Dire Straits och Jennifer Rush bär hans signatur.

Och - ja visst ja - Tony har också haft massiva hits i eget namn, som Fine, Fine Dayoch Room With A View.

Vänskapen mellan honom och Anders Norman började spira under en turné i Sverige, där Anders en kväll fick hoppa in för en sjuk gitarrist. Och sedan Anders bestämde sig för att hoppa av sin karriär som börsmäklare för att satsa på musiken så har vänskapen fördjupats, och demotejper skickats fram och tillbaka.

- Först hörde jag en låt jag gillade, sedan en till, berättar Tony Carey. Anders bara gav sig inte!

Anders å sin sida ändrade sin inställning till musik när han såg Tony live:

- Det var så lekfullt, berättar Anders. Och det fick mig att inse att musik inte behöver vara 100 procent korrekt och välspelad. Det som behövs är 100 procent närvaro.

Annars är musikbranschen i dag inget Tony Carey rekommenderar. Pengarna är slut, och det lilla som finns går till produktionsbolagen - som hänsynslöst utnyttjar sina artister.

- Till folk som undrar om de ska göra en platta brukar jag säga: "don't", säger Tony.

- Du har ingen kontroll, får inte bestämma själv ens vilken frisyr du ska ha. Och får du inte en hit med dina två första singlar så är det tillbaks till McDonalds.

Om han låter kärv och bitter så stämmer det inte. Tony Carey är en munter, om än luttrad man, som varit både rik och pank.

Hans egen musik är inte hårdrocksorienterad, utan har singer/songwriterkaraktär. På senare år allt mer politisk.

- Det finns bara två sorters musik, tycker Tony. Bra - och tråkig.

- Bra är sådan musik som är utmanande, vare sig det handlar om rytmiskt, intellektuellt, sexuellt eller annat.

- Tråkig musik är bara en högljudd tapet.

Läget för en musikproducent nu, när en hemmastudio finns i var mans hem, är inte lysande. Inte minst därför är Tony Carey ute på vägarna igen, denna veckan med Anders Norman.

- Det ironiska är att samma teknologi som gjorde det möjligt för folk att göra musik hemma i köket, har också gjort det möjligt att stjäla musik, säger Tony.

- Numera ger jag bort mina plattor gratis på nätet. Det är det enda raka. De blir ett sätt att locka folk till spelningarna i stället.

- Jag säger inte att det är dåligt, men det är väldigt annorlunda mot hur det såg ut i branschen förr. Tony kan inte prata för mycket om saken, men det är spännande saker på gång för fans av Rainbow. En återförening med folk från Whitesnake, Deep Purple och Dio. Joe Lynn Turner är det enda namn som Tony vill bekräfta.

- Vi ska lira vintage-rock från 70-talet, berättar han. Alla kopierar oss ändå - och rätt kasst, dessutom! Titellåten På Anders Normans debut, It's Time,signalerar att det är dags för uppbrott, att inte fastna i invanda spår som inte leder någon vart. Han visste att artistlivet inte skulle bli en dans på rosor. Men ångrar sig, det gör han inte.

- Jag trivdes aldrig med att vara affärsman, säger Anders Norman. Jag har ett behov av att uttrycka mig, tala till folk, beröra dem.

- Jag vet att det jag gör är bra. Det svåra är att få folk att lyssna.