På Europas kulturella sofflock
Valdeltagandet sjunker för varje EU-val. 2004 dansade siffrorna en retlig limbo under 50-procentsribban.
Bäst i klassen är Belgien, där 90 procent röstar. Kan man ju tänka sig, säger ni, belgarna går ju förbi parlamentet i Bryssel varje dag och ser att det lyser där inne. Fel, fel fel – belgarna har röstplikt, liksom grekerna. Fast plikten till trots så röstade bara 63 procent av grekerna senast. Den grekiska polisen gjorde väl ett snabbt överslag av hur många celler som krävs för att låsa in 37 procent av befolkningen, packade sedan baduniformerna och gav sig av på öluff.
Ska man skratta eller gråta? Båda två, tycker jag. Lågt valdeltagande öppnar för små stollepartier att få inflytande. Ironiskt nog kan Europas alla Sverigedemokrater vinna stort på att förbrödras över gränserna. Som tur är är det det sista de vill.
Något som gör det svårt att engagera sig är EU:s kulturpolitik. Bristen på, alltså. Det är bara jordbruk, livsmedelstillsatser och, kanske framför allt, snus.
Man glömmer lätt att unionen delar ut frikostiga bidrag till kulturella utbyten. Så att vi ska kunna njuta besinningslöst av träskodans, polsk jazz och finsk tango, och samvetslöst dumpa Stefan & Krister i knät på intet ont anande irländare.
Nej, förlåt! Polsk jazz håller förbluffande hög kvalitet, finsk tango är äkta nordisk passion och att ge Stefan & Krister enkel biljett till Belfast – ja, jag vet inte vem som kom på tanken, men jag är beredd att stödja den!
De kulturella klichéerna är cementerade i våra skallar. Där är vi lite som amerikaner – vi har ingen aning om vad som pågår där ute. Vi har ingen koll på den livaktiga tyska teaterscenen, eftersom de envisas med att tala tyska på den. Vi ser aldrig film från Portugal eller Grekland, läser aldrig litteratur från Spanien eller Italien. Vi sitter på vårt sofflock och hoppas att det är Wallander på tv i kväll igen.
Och alltihop för att Sveriges regering är bland de sämsta på att utnyttja EU-stödet. Holländarna lägger 800 miljoner kronor årligen på kulturella utbyten, hörde jag på Kulturnyheterna. En holländsk kulturanalytiker baxnade över den svenska siffran: 10 miljoner. "Det är ju löjligt, småpotatis!", utbrast han. "Vad kan man göra med det?"
Gå och rösta på söndag. Ropen skalla, polsk jazz åt alla!
