På den lilla människans sida

Vi ska prata om hans nya roman, Bär ditt barn som den sista droppen vatten, en berättelse om Österlen, om de utsatta barnen och om ansvaret för dem.

Men efter det som hände förra året är det svårt att låta bli att komma in på andra spår. Ingen har väl ännu glömt Ranelid-fejden " kulturbråket som uppstod då krönikören och författaren Linda Skugge recenserade en Björn Ranelid-roman och inte kunde låta bli att också bedöma författarens yttre.

" Jag har bestämt mig för att inte prata mer om det där nu. Jag måste gå vidare. Bär ditt barn som den sista droppen vatten är en samhällskritisk bok som klart och tydligt tar ställning för de små och svaga. Berättelsen utspelar sig i en skånsk idyll där hemska saker lurar under ytan. Här finns behandlingshemmet Lövlunden där föreståndaren Axel Molin hyser ungdomar som har hamnat snett. Knark, alkoholism, sexuella övergrepp eller föräldrar som slår " svåra saker som är verklighet i många familjer.

" Barnen är de som härbärgerar allt elände, och ibland när de inte orkar med det rinner de över. De är små kärl, de här barnen, som vi måste ta hand om, och vi måste bära dem som den sista droppen vatten i öknen.

Men även om det är en mörk bild författaren målar upp, är undermeningen i berättelsen ändå att ingenting är omöjligt att ändra på. Allt kan bli bättre. Till och med det svårast misshandlade barn kan resa sig och utföra storverk.

" Det finns massor av bevis för att allting är möjligt. Man kan ändra på allting, in i det sista.

Björn Ranelids mission är att berätta berättelsen om alla människors lika värde. Han slåss mot rasism, fascism och orättvisor, och pratar engagerat om Irak-kriget, sin kritik mot George W. Bush, Vietnam och västvärldens behandling av de afrikanska länderna. I sina tidigare böcker har han skrivit både om barn, invandrare, trasiga människor och starka kvinnor. Det går inte att ta miste på hans engagemang.

" Ja, jag är otroligt engagerad, och det kommer jag att vara så länge jag lever, säger han och ser bestämd ut.

" Jag håller aldrig upp ett finger och ser vart det blåser, utan jag skriver det som jag känner för och som finns i mitt hjärta, min hjärna och min själ. Och jag kommer aldrig att vika mig en tum, varken för rasister och nazister. Jag kommer alltid att stå upp för tiggare och dårar, halta och lytta, svarta och färgade. Sedan debuten 1983 har Ranelid skrivit roman efter roman. Han har hyllats, fått prestigeladdade litterära priser och vunnit en enorm läsarkrets. Men samtidigt har han skaffat sig motståndare.

" Jag var Sveriges mest mobbade människa i fjol. En del förklarar det med avund, men en person berättade för mig att han blir provocerad bara han ser mig.

Vi pratar naturligtvis om det som kallades för Ranelid-fejden, bråket som startade diskussionen kring hur personlig kritik egentligen får vara. "Jag var på samma författarfest som Björn Ranelid en gång. Han satt där med sitt blonda lockiga hår, helt orörlig i en stel pose. Han var brunbränd, renrakad på armarna, iklädd ett LINNE och läppglans" skrev Linda Skugge i sin recension av författarens Kvinnan är det första könet. Över gränsen, tyckte Ranelid och många andra. Helt okej, svarade motståndarna. Och så tog kalabaliken fart.

I dag, ett år senare, är Björn Ranelid fortfarande arg och sårad. Han har förändrats helt som människa, berättar han, både mentalt och kroppsligt. Blodtrycket har stigit och han har blivit mer vaksam mot journalister. " Jag vet inte vad jag ska säga. Jag kommer väl aldrig mer att bli rättvist bedömd utifrån mina texter i resten av mitt liv. Journalisterna kommer alltid att lägga sina föreställningar om min person som ett filter.

" Så är det bara. Jag förstår inte att det kunde bli så här. Det är väldigt sorgligt. Men samtidigt " det viktigaste är ju mina läsare.

Ett par dagar efter intervjutillfället kommer recensionerna. "Ranelids bästa roman någonsin" skriver Dagens Nyheter. Expressen kontrar med en hård recension under rubriken "Barnen och storknandet".

Vi pratas vid igen, på telefon.

" Jag är enormt stolt och glad för vad DN tyckte. Och alla i hela Sverige vet väl att man inte ska bry sig om Expressen efter det här med Skugge. Den tidningen existerar inte ens i mitt sinne. Det känns bra.

Lisa Jannerling

Fotnot: Läs Julia Svensson recension av Björn Ranelids nya bok på www.ystadsallehanda.se eller www.trelleborgsallehanda.se under kultur.