Ossler borrarsig neråt, inåt

Det är inte så kryptiskt som det låter. Inte nog med att senaste plattan Ett brus,från vilken lejonparten av kvällens timslånga set är hämtad, är inspelad i ärevördiga Hansastudion i Berlin. Den övergripande känslan är också en av tungt maskinrumsmörker som vi av någon osmickrande anledning förknippar med tyskar - kanske för att det känns bättre så. Behöver man fler ledtrådar så jämför Ossler själv på sin Myspace-sida bandets sound med "fyra tyska hundar i en oljetank".

Ord som svart, sotigt, suddigt, spöklikt och ödsligt är lätta att ta till för Pelle Osslers rock. Det kunde varit parodiskt pessimistiskt, om det inte varit så sammanbitet, så rakt från magtrakten, så på allvar.

Pelle Ossler är egentligen ingen dysterkvist. Men det är i det svarta han funnit sin relevans, och ett uttryck som är unikt hans. För varje platta tycks han borra sig allt längre ner i själsmörkren, gräver gångar där tvivel, tvång och osäkerhet härskar och gör samtidigt marken han/man står på allt mer schweizerostig. Och så någon gång emellanåt en strimma av ljus, från en oskyldig barndom eller en kärleksrelation som ännu känns trygg.

Låtarna följer gärna ett mönster - om än inte tillräckligt ofta för att det ska bli förutsägbart. Uppbyggnaden sker under dovt, nästan gastkramande återhållet malande, för att explodera när Ossler sparkar distboxen i botten och låter gitarren gnissla och regna gnistor som en vinkelslip tappad i en hisstrumma. Därpå landar det åter i förtätad dovhet, för att klinga av. Ovanpå det Osslers röst, icke-perfekt men laddad av känslor i hjärtslitande stycken som Lergraven, Borra håleller Ett slutet rum, där man aldrig blir riktigt klok på om berättaren känner sig instängd eller utestängd.

Jag skulle bara önska mig mer av förlösning, och mer av en ljudmässig högbudgetinramning som kunde ge Osslers musik dess rätta, majestätiska glans. Det kunde göra ont på ett riktigt skönt sätt.