Ondögd ödla och kinesisk bar

Efter nästan två månaders farande kors och tvärs i Sydostasien är jag sedan några dagar åter i Skåne. Jag önskar att jag kunde säga att det var skönt att komma hem men då hade jag farit med lögn. Det är helt enkelt synnerligen otrevligt att åter behöva bära flera lager med kläder, mössa och handskar och att kämpa mot stormvindar och iskallt regn.

Men ljuset är på väg åter, februari är snart slut och med lite god vilja kan vi snart börja prata om våren och se fram emot sommaren. Men just idag hade jag gärna varit kvar på stranden i södra Thailand.

Jag har haft ett av mitt livs stora äventyr. Glidit fram på den legendariska Mekongfloden och sett den guldbemängda sanden i flodkanten glittra och glimma i solskenet. Jag har bott uppe i en trädhydda inne i den thailändska djungeln i sällskap med en ondögd, ful ödla på fyra decimeter som satt i taket hela nätterna.

Jag har sett en thailändsk boxningsgala i Bangkok, åkt lokalbuss i 14 timmar över bergen i Laos där byarna ser ut som på stenåldern, varit ute på paradisön Koh Tao, och njutit av en ofattbar blomsterprakt, och stått på den Kinesiska muren och legat till bords på en skum bar inne bland Pekings gamla gränder. Vi låg i ett slags lådor med madrasser med ett lågt bord i mitten. Det påminde mest av allt om en klassisk opiumhåla fast här var det utan opium. Dock gick det att få både hyfsat kaffe och en konjak.

Dessutom har jag legat still i thailändska Patong Beach ett antal veckor och bara drällt omkring på stranden och ätit fantastisk thaimat.

På tal om mat så har jag också bedrivit en hopplös jakt efter en acceptabel, västerländsk wienerschnitzel. Jag försökte på olika svensk- och danskägda restauranger men blev bara besviken. Jag trodde mig ha hittat rätt när jag upptäckte en österrikisk restaurang i Patong men icke. Jag fick en sönderfriterad fläskschnitzel utan sås...

Och enda gången som jag blev magsjuk var i Bangkok där jag satsade på en heltysk restaurang och deras schnitzel. Maten var torr och meningslös men gav mig magsjuka. Som jag lätt botade med hjälp av apoteket på hörnet där man visste vad som krävdes. Två olika piller senare mådde jag som en prins igen. Jag frågade aldrig vad det var för piller...

Det är i alla fall skönt att vara åter i spalterna och nu lär det dröja innan jag försvinner igen. Så jag säger:

Som vanligt!

Robert Dahlström, 0411-557853

robert.dahlstrom@allehandasyd.se