Omdömeslöshetens förbannelse
Nu har den slagit till igen, omdömeslösheten. En till synes fantastisk musikupplevelse förstördes på bara några sekunder.
Det var under lyssningen av Anthony Hamiltons kommande platta, Ain't nobody worryin, som det hände. Efter ett knippe utmärkta låtar i klass med Hamiltons tidigare material, kom – mitt i all svängig neosoul – plötsligt en solskensglad reggaelåt.
Chockad stängde jag av stereon och hämtade andan – det kändes ungefär som när man kollar på en film som visar sig vara hur bra som helst ända tills Nick Nolte tydligen dyker upp och sprider förstörelse. Jag menar, om jag vill lyssna på reggae så skrålar jag i kapp med Beres Hammond eller Sizzla – inte Anthony Hamilton. Och om jag vill höra på hiphop rullar jag runt i min stekheta Opel -94 med Kanye West på stereon – inte Black Eyed Peas. Så skomakare, bliv vid din läst!
En hel del omdömeslösa sakerkan man ju blunda för. Jag behöver ju inte bry mig om att Paradise Hotel-Natacha har släppts in i en studio för att göra en cover på AC/DC:s låt T.N.T (den mest omdömeslösa i det sammanhanget torde vara jag själv som faktiskt läste en artikel om covern i Aftonbladet) men när det är någon av mina egna favoriter som faller ur ramen gör det riktigt ont. Några exempel på detta är när Lauryn Hill lät Carlos Santana explodera i ett bombastiskt gitarrsolo i slutet på hennes magiska Ex-factor, när Toni Braxtons stämma omslingrades av Kenny G:s sopransax i sista låten på Secrets-albumet, när Q-tip försökte tuffa till sin solodebut med hjälp av ett inhopp av Korn eller när R Kelly plötsligt sjöng opera på sin dubbelplatta R.
Just R Kelly är kanske omdömeslöshetens okrönte kejsare. Hur mycket jag än älskar många av hans låtar har duetterna med Celine Dion och Ja Rule för evigt givit omdömeslösheten ett ansikte. Ja, förmodligen har mr Kelly gjort tillräckligt många korkade saker för att ge Filip Hammar och Fredrik Wikingsson material nog åt en till säsong av 100 höjdare.
Men det finns så klartgrader i helvetet. En del saker är värre än andra. Att höra R Kelly sjunga opera kan ju kännas pinsamt men det är inget mot de fullständigt omdömeslösa stånk- och stönljudspår som dyker upp lite varstans på hiphopskivor: Big Punisher skojade runt i sänghalmen på ett mellanspår på debuten Capital punishment, Dr Dre har gjort det samma på båda sina soloplattor och Notorious BIG ville så klart vara värst genom att ha två sexspår på sin monumentala Ready to die.
De här plattorna får inte ligga kvar i cd-växlaren om man får finbesök av mormor, någon frikyrklig vän eller kanske en dejt. Det skulle vara för stressigt med fjärrkontrollen. För hur förklarar man att en snitsig låt tar slut till förmån för något som låter som en romersk sexorgie? "Ehh… han kan inte bara rappa, han kan ligga med folk också!"
Christopher Lembketänker trycka i sig dadlar hela julhelgen
chlembke@hotmail.com
