Om vådan av melodifestivalsroulett

Lite till min egen förvåning kastade jag mig i lördags upphetsat på telefonen för att rösta i den sista uttagningen till melodifestivalen. Fast jag såg inte programmet. Och jag har ingen aning om vem jag röstade på. Det enda jag är säker på är att jag får betala för det.

Det var nämligen så att frun, som satt på jobbet bakom en telefonväxel (ja, inte bokstavligen hukande bakom en telefonväxel, utan...ja, ni fattar), ringde och bad mig rösta på ett visst alternativ vars låtskrivare tydligen finns i släkten. Den ingifta, alltså.

Gud förbjude att min egen släkt började skylta i dylika sammanhang. Det är inte för inte som en kollega nyligen undrade "Hur kommer det sig att alla låtskrivare i melodifestivalen ser ut som kriminella och kåkfarare?".

Jag försökte stamma något om integritet och så vidare, och kunde man verkligen rösta i blindo på det här viset, men hon sa "tänk på det som om du la ett brev på posten åt mig".

Nå, möjligheten att neka att utföra små tjänster åt sin fru är ju hur som helst högst teoretisk. Så jag ringde angivet nummer, och Pekka Heino, som satt och hukade bakom en telefonväxel och försökte låta som en telefonsvarare för att jag inte skulle bli långrandig, han tackade artigt för min röst.

Intressant upplevelse att ägna sig åt "melodifestivalsroulett". Det föder alla möjliga idéer om hur vinnarna egentligen röstas fram, och vilka bevekelsegrunder folk kan ha för att rösta på det ena eller andra alternativet. "Ser du, hon har ballonger på huvudet! Ja, det här blir svårt att slå!".

Eller slår siffermystiken igenom? "Peter Settmans mentala ålder genom antalet deltävlingar och Katrina Leskanichs dubbelhakor – det är ju solklart att låt nummer sex är bäst!"

Man kan ju undra. Kanske ägnar sig folk åt voodoo hemma i stugorna? Går det att köpa små dockor av Bert Karlsson att sticka nålar i? Och i så fall var?

Själv undrar jag om det var en bra låt jag blindröstade på. Och vad jag ska säga när jag en dag träffar den ingifte upphovsmannen.

Jag lär förmodligen upprepa vad damen i "Karl- Bertil Jonssons julafton" sa när hon fick veta att hon gått miste om morbror Arturs julklapp, en tändstickstavla av Bodens fästning: "Jag hoppas att den var fin, för det sa jag till honom att den var".

Helvilde gonzo-journalisten Hunter S Thompson har gått ur tiden, och det gör den på samma gång lite säkrare och lite mindre färgrik. Thompson var ingen behärskad lagom-personlighet, och slog igenom för att hans berättelser var fulla av cynismer och ett förhållningssätt gentemot droger som liknar det andra har till kaffe.

Han inspirerade dessutom en egen skum och paranoid seriefigur i GB Trudeaus "Doonesbury", en serie som kanske lite för ofta förlorade sig i internt amerikanska skeenden för att kännas angelägen för en europeisk publik.

Det ska erkännas att jag bara läst en bok av Hunter S Thompson – en, men ett lejon: den klassiska "Fear and Loathing in Las Vegas", senare psykedeliskt filmad av Terry Gilliam med Johnny Depp i huvudrollen (här och var försedd med minnesvärd grön svans).

Boken innehåller en användbar replik man alltid kan dra till med för att bryta isen på partyn, nämligen: "Som din advokat råder jag dig att skaffa en stor öppen Cadillac, fylla bakluckan med så mycket droger och sprit du kan komma över och dra fort som fanken till Las Vegas!".

Don't try this at home, kids.

Lars Thulinundrar var man hittar tändstickstavlor av Bodens fästning.