Om en stockholmares längtan efter de skånska slätterna
Det började med att jag gjorde en liten bilaga till Trelleborgs Allehanda som hette "Zick Zack". Jag hade aldrig gjort tidning på riktigt förr, så jag var nervös. Inte blev det bättre av att temat var bröllop, vad i helvete visste jag om bröllop? Då visste jag ingenting, nu vet jag allt. Från vilket smink till vilken bröllopsklänning som gäller i år och att ordet "bröllop" kommer från ordet "brudlopp". När Rickard Frank, min chefredaktör som lärt mig mer om tidningar än någon annan person i hela världen, sett tidningen frågade han om jag ville ersätta Trelleborg Allehandas eminente kulturredaktör och skribent Lars Thulin då denne gick på semester. Visst, svarade jag.
Åkte hem till Stockholm, några dagar senare var jag på plats i Trelleborg igen. Kom till jobbet vid åtta på morgonen och gick vid åtta på kvällen de första veckorna. Allt skulle vara perfekt, mina fyra sidor skulle vara de bästa jävla kultur/nöjessidorna världen skådat. Och det blev bra. Inte världsbäst, men bra.
Jag intervjuade, skrev reportage, införde vinjetten "Veckan i tryck", fick Calle Schulman att varje fredag skriva ner tre nöjestips, och tog tillsammans med fotograf-Tom en odödlig på plats-byline klädda i kaptensmössor i cockpit på ett flygplan. Av alla de där intervjuerna och jobben minns jag inte så mycket så här i efterhand, men några intervjuer sticker ut. Intervjun med skönsjungande Tommy Körberg, som först snäste av mig och absolut inte ville bli intervjuad men när jag väl mjukat upp honom lite inte ville sluta prata. Eller när jag åkte till Skillinge och intervjuade Fredrik Virtanen medan ett bibliskt regn öste ner över de skånska slätterna.
Socialt har jag aldrig varit mer isolerad än den här sommaren. Kom hem på kvällarna, tog promenader längs havet, tände grillen och drack vin. Somnade medan det fortfarande var ljust ute.
Jag var en romankaraktär av Ulf Lundell.
I Trelleborg upplevde jag också ett av mitt livs absolut stoltaste ögonblick, då en äldre man ropade mitt namn på Algatan i centrala Trelleborg.
– Det är du som är Pascal Engman va?
– Ja, precis, det är jag. (Något nervös, undrade vad i helvete jag nu ställt till med).
– Ville bara tacka dig så mycket för dina texter. Särskilt dina lördagskrönikor. Du skriver så otroligt fint och bra, det är ett nöje att varje lördag slå upp tidningen och läsa dem.
Sen sträckte han fram sin hand och jag tog den. Vilken stolthet. En vuxen man, en gubbe, läser mina texter och gillar dem.
Väl hemma i Stockholm känner jag en enorm tomhet. Saknar mina fyra sidor. Saknar stressen över att inte ha en deadline. Saknar kollegorna på redaktionen. Saknar att komma till jobbet på morgonen och inte ha en aning om vad i helvete jag ska skriva om.
Saknar Trelleborg.
