Om den svåra konsten att leva

Hanne Ørstavik är en ung norsk författarinna, som redan nu kommer med sin sjunde roman, som ges ut samtidigt både i Norge och i Sverige. Miljön för berättelsen är väl känd för författarinnan, den norska finnmarken, som hon både är född och uppväxt i.

Miljön är karg, orden är sparsamma och det finns gamla konflikter, som ruvar i bygden. Mellan bofasta och de nomadiserande samerna.

Till denna by i Nordnorge kommer Liv, som är präst, hon närmast flyr dit för att lämna det gamla bakom sig. De teologiska studierna, men framför allt för att läka såren efter en svår förlust. Hennes väninna, dockskådespelerskan Kristiane tog sitt liv och det är detta Liv vill glömma.

Nu går det inte att resa bort från detta, det förefaller både naivt och väl enkelt, Kristiane är närvarande i det mesta och hennes ansikte och bilder ur hennes liv uppträder så gott som dagligen i Livs vardag. Som en bearbetande och malande kvarn.

I Livs vardag lever även hennes forskningsarbete, omständigheterna kring ett gammalt sameuppror, som skakade bygden och skapade djupa sår. Ord från denna tid inflikas i den löpande texten. Och Liv försöker förstå, undersöka och förklara de mekanismer, som ligger bakom denna blodiga uppgörelse. Allt hat, allt hyckleri och alla andra starka känslor, mycket handlar om tom religiös bokstavstro.

Denna dogmatism och denna trånga tolkning av läran får Liv själv uppleva vid ett prästmöte, då hon attackeras hårt av riktigt unkna svartrockar, som bokstavligen spyr galla över något så vedervärdigt, som en kvinnlig präst. Jag har svårt att förstå att dessa människor i nästa ögonblick kan predika kärlekens vackra visa. När de är fyllda av så mycket hat och så stor ofördragsamhet.

Men nyligen läste jag om detsamma i utkanten av Småland och från de yttersta skären på Västkusten. Så det finns under i den Svenska Kyrkan och kanske även mänskliga mirakel. Liv har arbetat i byn ett år, berättelsen utspelar sig under en knapp vecka, mellan högmässan och begravningen av en ung flicka. En ung flicka som har tagit sitt liv och ingen förstår varför, prästen åker till föräldrarna, frågar hennes arbetskamrater och andra runt om på orten. Ingen förstår, ingen kan bidra med någon förklaring.

Människorna här lever nära varandra på många sätt, de vet, de pratar, men det är något, som fattas. Orden räcker inte till, i vissa fall, rent av ofta, vet de ingenting om varandra. De har svårt att ta hand om sig själva och särskilt svårt har de att ta hand om varandra. Mycket handlar om tomhet, onda murar, oförlösta känslor. Tystnaden skriker och tränger sig på och viljan att ta itu med saker saknas. Det är bättre att gå undan, fundera för sig själv och låta katastrofen växa och implodera i människor.

Hanne Ørstavik är mästerlig på att fånga detta mäktiga inferno, som gror i och mellan människor, hon blottlägger det inre samtalet och den inre dialogen på ett gripande sätt.

De inneboende tankarna, de gnagande reflektionerna klär hon i en vidunderlig språkdräkt. Hon gör det inte på ett sentimentalt och lent sätt, det är ofta en läsning med motstånd och rader, som väcker starka känslor. Kring människor, som är ensamma med sina funderingar och känslor. Mest ensam är prästen, som ska orka med sitt eget liv och många andras sorger och bedrövelser. Och problemen finns så nära, i prästgårdens bottenvåning bor Nanna med tonårsdottern Maja och sladdbarnet Lillan. Maja har det svårt och hon kan inte bära och uthärda det svåra.

På nytt visar sig samma fenomen, orden finns där inte mellan människorna, orden som ska avslöja, orden, som ska lena och hjälpa. Orden mellan människorna räcker inte till.

Bo Bjelvehammar