Om att prata om oviktiga viktiga saker

Om exakt en vecka åker jag ner till Spanien ett tag. Närmare bestämt till Malaga. Jag stannar bara en vecka och då handlar det om en feria, ett slags festivalvecka, där jag kommer att träffa många goda vänner som jag i stort sett aldrig träffar utanför Spaniens gränser även om flera av dem är svenskar, rent av skåningar.

Det är befriande att ha ett sådant umgänge ty då gäller enbart här och nu och det tog många år innan jag ens visste vad alla sysslade med i det "civila" på hemmaplan. Och när vi möts i Spanien pratar vi sällan om Sverige utan mest om våra erfarenheter av förstås Spanien – alla besöker landet flera gånger varje år på olika platser och det finns alltid saker och ting att berätta och diskutera – och i viss mån om andra resmål vi besökt sedan sist.

Och så äter vi och dricker, och dansar emellanåt, och pratar förstås om mat och dryck – som hur det egentligen ligger till med den torra sherryn Manzanilla. Många säger att den enbart kan drickas nere vid Atlantkusten i Sanlucar de Barrameda, där den tillverkas, eftersom den förlorar så mycket i smak och karaktär på att transporteras att det räcker med tio mil upp till Sevilla för att sherryn ska försämras. Enligt de riktiga puristerna i vår församling så ska, och kan, Manzanilla endast njutas i Sanlucar de Barrameda och man ska sitta med de bara fötterna i Atlanten. Då och endast då kommer den torra, ljusa sherryn till sin fulla rätt.

Om detta kan vi diskutera i dagar, vi är förstås överens i sak men det finns ju alltid nyanser och gråskalor. Hur pass illa är det med den vita och torra sherryn som transporteras ända upp till Sverige, till exempel Tio Pepe? Är den helt odrickbar eller kan den duga om suget efter lite andalusisk ambiente blir för stort? Och hur sugen ska man då vara och krävs det förstärkande händelser som till exempel Kung Juan Carlos födelsedag eller räcker det med en Pedro Almodova-film på tv för att en Tio Pepe inköpt på Systembolaget ska duga?

Själv anser jag att den vita och torra sherryn smakar bäst i Andalusien och att det är helt värdelöst att dricka den i Sverige. Jag menar att det krävs den andalusiska omgivningen med dofter, ljud, hetta och synintryck för att sherryn ska komma till sin rätt. Att dricka en sval Tio Pepe en vinterdag i soffan hemma i Skåne är närmast att betrakta som ett helgerån.

På samma sätt som det vore osmakligt, rent av oetiskt, att dricka varm glögg i Malaga om en vecka. Men det kan vi ju snacka om då och där...