Om att aldrig riktigt nå fram
Äldste sonen kommer inte att klara Läroverket, kommer aldrig att kunna gå i faderns fotspår. Konrad får många hurringar där han sitter med sina läxböcker. Det enda han är bra på är att teckna.
Fadern föraktar sonen och ägnar all sin uppmärksamhet åt Konrads begåvade lillebror Gottfrid. Utan att fråga efter vad Konrad vill bestämmer Postmästaren att sonen ska börja arbeta på tobaksfabriken i Arvika. Då tar modern i hemlighet kontakt med sin bror, som är guldsmed i Stockholm, och ordnar så att Konrad får börja som lärling.
Där börjar berättelsen om ett ovanligt människoöde i det slutande artonhundratalet som Carin Svensson tecknar i sin nya roman Vinterbäcken. Den unge Konrad Harg kommer efter några år som guldsmedslärling att resa ut i världen när hans morbror dör. Han reser tillsammans med vännen Erik, som också gått i lära hos morbrorn, till New York, senare ensam till London och Paris. Han litar inte tillräckligt på sin konstnärliga begåvning utan fortsätter, samtidigt som han vidareutbildar sig, att försörja sig som vykortsritare och följetångstecknare.
Efter sina "vandringsår", som han kallar dem, förenas han till slut med sin ungdomskärlek Iris, de flyttar till Quantox Town, Connecticut. Där får han anställning som formgivare - snart förste formgivare - på Richmond Silver Ware Company, men på sin fritid fortsätter han att måla. Han bygger en liten ateljé uppe Catskillbergen.
Vinterbäckenär skriven som i tablåer, genom ett antal nedslag i Konrad Hargs liv. De är som små tavlor, exakta i detaljerna, stämningsmättade och inträngande i personskildringen. Carin Svensson skriver finstämt och känsligt. Hon skildrar de olika episoderna med inlevelse och, ja en kärleksfull blick.
Vinterbäckenär berättelsen om ett livsöde, en människas historia. Även om Konrad blir lycklig med Iris och sin familj, trots sina framgångar inom sitt yrke, förblir han på något plan ensam, innesluten av ett skal som redan faderns förakt tvingat honom att skapa för att kunna skydda sin osäkerhet och känslighet och inte minst de tärande mindervärdeskänslorna.
Det handlar mycket om längtan, alltid efter det som ligger just utom räckhåll. Länge Konrads längtan efter Iris, efter konstnärskapet, efter begåvningen som han ständigt tvivlar på och mäter mot andras. Sedan, där borta i Staterna, kommer hemlängtan krypande. Men det är också en roman om tillkortakommanden, att aldrig riktigt nå fram till de stora drömmarna.
