Okända inspelningar – en sann glädje för sonen
ANDERSLÖV. – Det här är ju riktig musik. Tänk om man hade haft med såna musiker att göra! utbrister Anders, och häpnar över hur till och med ljudvågorna på datorn verkar så där mjuka och inkännande som saxofonisten Stan Getz spel är på en inspelning från Skansen i Stockholm 1959.
Stockholmaren Olle Lind, gammal jägare och samlare av jazz, var den som kontaktade Anders Johansson i Anderslöv och berättade att han hade över 200 låtar inspelade med pianolegenden Jan Johansson.
– ”Det kan inte stämma” var min reaktion, berättar Anders. Men Olle var påstridig, så jag gav det en chans och bad honom skicka över materialet.
Det visade sig finnas över 300 låtar, inspelade live eller från radio, ofta i form av originalband från radiostudion. Samlade av jazznördar som inte missar att föra bok över alla medverkande.
– Kul att det finns sådana typer, de är skitviktiga, säger Anders. Utan dem hade varken jag eller någon annan fått höra det här.
Jan Johansson dog 1968, när sönerna Anders och Jens var sex respektive fem år gamla. Även de blev musiker, men stilmässigt kommer de inte närmare pappan än till friforms-jazzrock. Levebrödet är hårdrock; Anders är trummis i Hammerfall, Jens klaviaturspelare i finska Stratovarius.
Sönerna driver också skivbolaget Heptagon, som svarat för återutgivningar av Jan Johanssons klassiker ”Jazz på svenska” och ”Jazz på ryska”.
Även om kanske bara hälften av det nu ”upphittade” håller bra ljudkvalitet, så finns det nu material till en hel box på minst sju-åtta plattor. Om det är vad sönerna bestämmer sig för att satsa på.
– Jag har pratat med en distributör om en box, berättar Anders. Men det är ju inte precis guldrush i branschen just nu, och en box kostar rätt mycket tid och pengar.
Han frågar sig hur pass kommersiellt gångbara tejperna är, när skivaffärerna dråsar omkull i punktempo. Nätet är förstås en kanal till jordens alla jazzvänner, men hur vana är de vid att ladda ner musik?
Några nya sidor av Jan Johansson avslöjar inte tejperna. Där finns traditionell jazz, bebop och storband, och gott om prov på hans känsla för svensk folkviseton, tryfferat med en och annan väl avvägd dissonans. Däremot finns det många låtar han aldrig spelade in, och oväntade bandkonstellationer.
Arne Domnérus och Monica Zetterlund dyker upp, liksom trumpetaren Lars Färnlöf, saxofonister som Stan Getz, Benny Golson och Leo Wright, trummisar som Ed Thigpen samt, förstås, Jan Johanssons trio med Georg Riedel och Egil Johansen. En sak har alla gemensamt: ett supersäkert spel, där missade toner är sällsynta som glassbarer i Sahara.
– Det känns lite sorgligt att det nästan inte går att få någon att lira på det sättet i dag, och med det bettet, konstaterar Anders Johansson imponerat.
– Inom rocken är det i alla fall helt hopplöst, fortsätter han. Man kan trixa för mycket i studion nu. Man behöver inte kunna lira på riktigt.
Vad ska det bli av allt detta arkivmaterial? En del av det mindre tekniskt fulländade skulle kunna ”streamas” för lyssning på Heptagons hemsida, eller janjohansson.org, funderar Anders Johansson. Mest för att det är kul om folk får höra det.
– Men innan nästa höst måste det bli någon platta av det, säger Anders. Medan det fortfarande finns skivaffärer!