Oförmågan att uppskatta hjärntvätt

Jag dricker sällan kaffe framför tv:n, inte minst för att jag vill undvika att få det i vrångstrupen. Vem behöver vardagsrumstapeter i kulören "koffein"?

Det finns många risker förbundna med varma drycker framför tv:n: falsksjungande tonåringar med ouppnåeliga stjärndrömmar, Big Brotherdeltagare vars starkaste personlighetsmarkör är synliga underkläder – och sitter man och är ouppmärksam kan Lasse Berghagen plötsligt och utan några som helst varningsflaggor dyka upp och dra en vals.

Men värst är reklamen. Jag ser aldrig reklam, har väldigt svårt att förstå människor som gör det och varför jag ständigt utsätts för frågan "men har du inte sett den reklamen?" Som om jag hade missat något. Som om ett av livets stora raffinemang är att kunna njuta av sofistikerade former av hjärntvätt.

Visst, snuttarna kan vara underhållande. Men jag är lite gammaldags, se. För mig känns nästan som att någon försöker sälja något till mig – det är nog bara jag, vet inte om ni någonsin fått den känslan? – något som jag sannolikt inte behöver och inte bara prylar utan även värderingar.

Du kunde passat samhällets normer betydligt bättre, säger de, rentav varit riktigt snygg, framgångsrik och väldoftande, om du bara hade haft vett att välja en viss produkt och inte konkurrentens – vilka utan tvivel är orsak till att du är ful, misslyckas med det mesta och luktar lite konstigt. Ja, jag ville inte behöva säga det.

Så reklambreaket är för migen pavlovsk signal att zappa vidare. Jag har utvecklat en nästan kuslig förmåga att på 0,3 tusendelar av en röd, halverad millisekund – lika snabbt som en fluga nyser, förstrött funderar på om den ska torka sig om snytet eller ej, bestämmer sig för att strunta i det och sedan med god marginal flaxar undan en inkommande flugsmälla – direkt avgöra om jag har hamnat i en reklamfilm.

Bildberättandet, färgkänslan och tonen avslöjar dem. Reklaminslagen hinner aldrig landa, jag tar dem på volley med fjärrkontrollen. Snabbare än min egen skugga.

Jag vill inte övervärderamin egen betydelse här, men detta har förstås retat reklammakarna. De är ute efter mig. Så de har hittat på "billboardsen". En ny typ av förrädisk länk till reklamblocket, som omärkligt avbryter programmet, i precis samma bildstil och med lookalike-skådespelare, fast nu med sponsorns produkter oblygt i händerna. Det började i Sex & The City, där man liksom tyckte sig se Carrie ute på shoppingtur, lite bakifrån. Det spred sig till Vänner, där vissa kylda drycker i ett snabbt klipp plockas ur vännernas kylskåp, och förpestar nu bland annat nya, sevärda läkarserien House.

Meningen är att jag inte skabegripa att reklamen redan är över mig och inse att det inte är någon idé att försöka fly.

Men det är det. Pris ske gud för SVT, gamla fina ång-tv. Public service. Ett ord så vackert att de var tvungna att dela upp det på två, för att man inte skulle få snyggslag.

Där kan man dricka sitt kaffe i fred. Och jag kan välja märket efter smak, inte efter vilken marknadsföringsbudget kaffekrämaren har.

Lars Thulinanser att folk som inte betalar sin tv-licens bör släpas ut på gatan och få peppar hällt i näsan.

lars.thulin@allehandasyd.se