Och där gick ridån ner ...

Och hur skulle det kunna gå annorlunda, när spelarna verkar spela på helt olika planeter. Utan kommunikation, utan nerv och utan tillstymmelse till kemi.

Själv sitter jag där med lång näsa. För jag trodde verkligen att detta skulle bli den spektakulära återkomsten, som skulle täppa till käften på tvivlarna. Jag har försvarat honom både tjurigt och hårdnackat. Sagt att det bara är en tidsfråga innan han chockerar världen med en ny förstklassig rysare. Och när mothuggen blivit för aggressiva, har jag svingat Sjätte sinnetsom ett brinnande svärd.

Inte för att han hållit stilen sedan Sjätte Sinnet. Tvärtom är det nog just den där första succén som fått regissören M. Night Shyamalans kreativitet att gå i baklås, medan han allt mer desperat famlat efter historier att skruva till lite fyndigt. Men om ni trodde att han nått bassängens botten med den ansträngt sagoskimrande Lady in the Water, då har ni nog inte sett the Happeningän.

Det har jag. Och jag lägger härmed ner min verksamhet som försvarare av M. Night Shyamalans konstnärskap.

För the Happeningär ingen katastroffilm. Det är en katastrof till film. En halt och lytt kalkon, som släpar sig fram i vad som känns som en evighet.

Såhär: En solig morgon i USA. Utan förvarning börjar folk ta livet av sig på de mest spektakulära sätt. Här har Shyamalan varit kreativ, och använt både hårnålar, gräsklippare och lejon som självmordsredskap. Folk får panik, börjar bluddra om terrorism och flyr. Men det finns ingenstans att fly, för epidemin tycks dyka upp överallt. En biologilärare, hopplöst spelad av Marky Mark Walhberg, gnuggar geniknölarna i några skälvande sekunder och höftar fram enteori om att det kan vara naturen som hämnas.

Sen blir det en hel del springande från böljande gräs, medan skådisarna beter sig som om de provspelar för roller de inte vill ha. Det är så fånigt att man baxnar, och jag har aldrig tidigare varit så nära att lämna biomörkret i förtid.

Det värsta är att Shyamalan nog tänker att han gör en insats med the Happening. Att han drar sitt strå till stacken i kampen för en grönare jord. Tänk om han bara hade trimmat ner sitt manus till ett debattinlägg, och satsat sina sista spillror av trovärdighet på något annat. Något riktigt starkt och genomarbetat. Då, kanske ...

I stället lägger Shyamalan krokben på sig själv, och brakar handlöst ner från sin allt vingligare piedestal. Och Sjätte Sinnetframstår inte längre som början på något stort, utan snarare som början till slutet.