Och aldrig mötas de båda
Vårkonsert med Trelleborgs musikkår.Gästartist:Charlotte Perrelli. Söderslättshallen, Trelleborg, 15 april.
Man kan verkligen fråga sig vems konsert det var som ägde rum i Söderslättshallen i Trelleborg i söndags eftermiddag. Till en början föreföll förvisso stadens anrika musikkår vara huvudattraktion, men att döma av konserten som helhet utgjorde de bara ett pikant inslag bakom gästartisten Charlotte Perrelli.
Efter att med imponerande schwung ha svassat sig genom ouvertyren till Läderlappenoch med likaledes anslående dynamisk kontroll ha framfört Sjostakovitjs ryska folkdanser degraderades nämligen dessa entusiastiska blåsare till kompband när en av Hovmantorps få internationella notabiliteter intog scenen.
Perrellis program fokuserades kring material från hennes senaste skiva, I din röst, en samling tolkningar av Monica Zetterlunds mest kända sånger. Vi fick således höra henne i både Sakta vi gå genom stanoch Gröna små äpplen. Men där Zetterlund vann sin berömmelse genom en återhållen hetta låter Perrelli i stället sina ansenliga röstresurser skjuta detta ömtåliga material i sank.
Hennes ljudstarka angreppssätt fungerade betydligt bättre i popdelen av programmet, i synnerhet i What A Feelingur filmen Flashdance, även om denna sång inte passade särskilt väl in i den övriga repertoaren, där svenska marscher och hitlåtar slogs om utrymmet.
Tyvärr räcker varken Charlotte Perrellis stora energi eller tekniska skicklighet till för att göra henne till en berörande artist. Detta kan bero på något så enkelt som att hon, när hon sjunger, låter för lite som sig själv och för mycket som någon som försöker låta som Céline Dion. Att eftersträva någon annans grad av vokal färdighet är inget dåligt i sig, men att göra det på bekostnad av sin individualitet är ytterst olyckligt.
När dessutom, som i det här fallet, de ordinarie musikerna och gästartisten hade så uppenbart skilda repertoarer för konserten kan denna bara sluta i förvirring bland publiken. Vill man hårdra saken så fick man i söndags två konserter till priset av en, vilket är synd i dessa tider då samarbete blivit en dygd.
Fredrik Fischer
