Obama och hans rötter
De ger mig på en sekund ett nytt perspektiv på vad som nu snart kan förändra USA och världen. Medan jag packar amerika-väskan för att vara på plats tänker jag på de politiska skrifter som strömmat över oss på sistone. Göran Perssons egna och intervjuminnen, boken om Ensamvargen Reinfeldt, de två färska böckerna om Mona Sahlin liksom den av Pär Nuder, alla skrivna i nuets flod - perspektivet superkort, polemiskt.
Obamas bok är motsatsen även om det förvirrar att den inte förrän nu ges ut på svenska. Dreams of my fatherskrevs redan 1995 av den 34-årige studenten, då mest känd som den förste färgade redaktören för prestigetidningen Harvard Law Review.
Som Obama själv skriver har en 34-åring normalt föga att berätta, det mesta - karriären, segrarna, nederlagen, kärleken, smärtan - ligger i framtiden. Dock - han hade verkligen något att berätta. Han gör en ung mans häftiga livsuppgörelse, febrilt sökande efter sina rötter, sin verkliga identitet för att förstå vad det är han vill.
Vid sidan av Nelson Mandela vet jag mig inte ha läst en liknande politisk självbekännelse så utlämnande naken och samtidigt så litterär.
I onsdags kväll sände de tre ledande TV-bolagen i USA en 30 minuter lång sponsrad film om Obamas bakgrund, för många väljare ännu okänd. Där fanns givetvis det förflutna närvarande. Hans gener på den kenyanske faderns sida som åter generationer, samme faders olyckliga död efter en lysande karriär i Kenyattas regering men också som utstött av densamme när han sa vad han tänkte. Där finns Obamas uppväxt på först Hawaii med en älskad vit mamma ("det bästa hos mig är hennes förtjänst"), sedan i Indonesien när modern gift om sig.
Där finns som en peripeti collegstudentens konfrontation med Chicagos bittra råa slum under tre år, han organiserar invånarna till uppror mot överhetens försummelser. Där är hans resa till Kenya och mötet med hans egen stam men där är framförallt den känsla han förmedlar av utanförskap, av att genom sin hudfärg aldrig, inte ens nu, ha behandlats som en vit "riktig" amerikan. Och samtidigt hans plågsamma insikt om att han med sin begåvning (ett arv av båda föräldrarna) lyft från armod och utsatthet och därför nu alltför lätt beskrivs som elit men med ett ansvar att uträtta något.
Det är en smärtsamt underbar läsning som jag rekommenderar alla som vill lära sig förstå även förflutna. Här tecknas en politiker, som oavsett om han vinner eller ej representerar något nytt. Vuxen från gräsrötterna är han besatt av lidelsen att hjälpa de unga, de fattiga, de undanskuffade att se och lyfta sig själva - trots vidriga villkor.
Men ingen vet i detta skrivandeögonblick om hans budskap ("Yes, we can!") har frälst tillräckligt många för att USA den 5 november ska inleda en ny epok och världen ska börja våga hoppas.
