Ny konstbok: Åke Göransson

Åke Göransson är en av våra främsta konstnärer under 1900-talet, en av de mest säregna Göteborgskoloristerna. Med en egen röst. Han målar med en inre övertygelse, med en vulkanisk styrka och ett personligt tvång. Han drivs in i måleriet och han ser det som en befrielse. Konsten ger honom liv och en frihet från lidande. Han bedövar vardagen och tämjer verkligheten genom att måla. Att måla blir en flykt från det dagliga arbetet för att överleva. Dimmorna runt sinnessjukdomen lättar och han ser en mildring i de ständiga attackerna från tuberkulosen. Målandet och bilderna blir som fetischer och skyddshelgon. Gossen och grodan framför spegeln.1927/29. Motiven finns nära. Det kan vara en stadsbild, en heminteriör, en kopp och några frukter, modern, en katt eller konstnären själv. Åke Göransson ser allt detta i ljus och färger, han låter gärna formerna lösas upp och konturerna bara anas. Det är märkligt att se hur färgerna varierar över tiden. De blir som starkast, när han tas in på Lillhagens sjukhus. Då dominerar det röda, som tidigare förekommit mycket sparsamt, då härskar de expressiva och kraftfulla penseldragen. Inflytandet från Cézanne och Matisse är borta, nu är varje bild en motpol till ett liv på ett mentalsjukhus. Självporträtt med katt. 1930/33. Åke Göransson är en ensling, han blir tidigt disträ, nervös och skygg. Han är för det mesta för sig själv och har bara få vänner, som målarkamraterna Ivar Ivarsson, Inge Schiöler och Erling Ärlingsson. Han ställer omåttligt stora krav på sig själv, han känner sig sällan säker på det han har gjort, tvivlar, bättrar på och målar om och över. Bilderna är för honom försök, förstudier och foster, som ska växa och bli fullbordade. Senare och på väg mot något större. Mot något mera fulländat. Mansporträtt med kaffekopp och pipa. 1933/37. Åke Göransson känner sig aldrig färdig, han arbetar hela tiden på sin egen utveckling. På att bli bättre i varje enskild bild, i den ser han ett framsteg, mot något annorlunda och hållbarare. Över allt vilar hela tiden något främmande och sökande i hans måleri, samtidigt med en bländande skicklighet i behandlingen av både färg och form. Björn Axlund skriver enkelt och väl och han har gjort ett stort undersökningsarbete. Framställningen bygger på brev, tidningsartiklar och samtal med dem som minns Åke Göransson. Björn Axlund gör självständiga analyser, men förlitar sig ofta på Arne Stubelius, som gjorde den stora upptäckten i moderns kökssoffa i Göteborg 1940. Där hittades Åke Göranssons samlade produktion, 180 målningar. Fyndet i soffan ledde till två utställningar i Stockholm och i Göteborg och mot detta riktades ett ljussken. Åke Göransson lockade en stor publik, fick lysande kritik och blev en förebild för många unga målare. Det var lite sent i Åke Göranssons liv, han var starkt märkt av sjukdom och dog bara fyrtio år gammal 1942. Rött hus och två figurer.1941/42. Konstnären Olle Bauman ger i En blomforms möte med sin blå bakgrund (Raster Förlag ) personligt färgade kommentarer till några målningar och teckningar av Åke Göransson. Det är känsliga analyser av både teknik och motivval. Men framför allt speglas här den personliga karaktärens påverkan på ett måleri. I båda böckerna finns det bilder. I Färgformen bort mot fyrahundra bilder och i Olle Baumans bok ett tiotal bilder. Bo Bjelvehammar