Nu säljer vi ut! Rea på kultur!
Nu säljer vi oss som vi är! Härliga råvaror! Halleluja! Kom och köp!
Kulturen kostar lite mindre än en procent av Sveriges statsbudget. Det är en satsning som ingen bör ifrågasätta. Lydigt nog har Kulturutredningen inte heller ifrågasatt någonting. I stället föreslås att allt ska omfördelas inom ramen för nuvarande budget. Av den procent som statsbudgeten satsar på kultur undrar jag hur mycket som går till att administrera densamma. Hur jag än letar finner jag inga siffror för detta. Men när nu regionala tjänstemän och politiker ska få makt över de ören som trots allt avsätts, blir jag illamående och rädd!
Kulturutredningen handladealltså om förvaltning, inget mer. Tre mastodontorganisationer ska koncentrera sig på kontroll och makt. Innehåll och fördjupning lämnades därhän. Resten av budgeten, det där lilla skrapet som blir kvar i botten, ska regioner och kommuner få dela ut till sina favoriter. Min erfarenhet av att arbeta med små kommuner är att man där helst satsar på det som luktar gott och tilltalar så många som möjligt. Att en liten kommun skulle satsa sin "portfölj" på en svartsynt serietecknare som sålt fem exemplar av sitt regeringskritiska fanzine, att låta sina konstnärer och författare experimentera med miljövänliga färger och aforismer på kommunalhusets fasad eller på ett videokonstgalleri ter sig som en utopi. Även om det hade rört om i grytorna, fått medborgarna att reagera, tänka till.
Det vi kommer att seframöver är glatt och blommigt tjolahoppskoj!
En procent av min hushållsbudget går till deodorant och schampo. En minimal polityr som gör att jag slinker igenom som ok. Jag har rent hår och luktar gott, är trevlig helt enkelt. Men besvärliga människor bör icke göra sig besvär. Ej heller kritiska, eller stinkbomber.
Nu ska jag lägga min konståt sidan och i stället söka pengar, smöra för politiker och tjänstemän, leta sponsorer bland finanskrisens vinnare och slicka dem där bak. Filura på fräcka slogans! Sälja, sälja! Jag och mina kollegor ska lära oss att bli entreprenörer i en marknad som inte är livsduglig. Detta för att medborgarna ska få böcker att läsa, museum att besöka, teater att beskåda, teveprogram att behagas av och musik att lyssna på när de åker till jobbet, är sjuka, ledsna, på semester eller sitter i soffan därhemma.
För det är ju en medborglig rättighet, att fördjupa och förädla sin identitet, sitt liv!
Eller hur?