Nu följer vi med varandra överallt

Våra liv är numera dokusåpor. Allt fler går ut på nätet och berättar i bloggform om sina liv, Själv har jag hållit på i många år med mina små krönikor men numera känner jag mig som en stockkonservativ, återhållsam man som inte vågar ta steget ut i den riktiga bloggvärlden. Ni vet den där världen där man berättar precis allt om sitt liv, gärna sängkammardetaljer och så ska man "dissa" folk, det vill säga berätta snaskiga detaljer om folk man känner, eller tror sig känna. Gärna elakt och oförskämt.

Nä, det är inte riktigt min grej även om jag skulle kunna berätta både det ena och det andra om människor i vår trakt. Och jag lärde mig snabbt att om jag avslöjar för mycket om folk, till exempel mina vänner, då skulle jag aldrig mer bli bjuden och mina vänner skulle snart försvinna.

Dessutom gör de flesta bloggare sken av att vara absolut sanna, det är inte mina krönikor. Jag använder förvisso verkligheten men är den inte tillräckligt spännande då skruvar jag till den. Det är alltid lika kul när man umgås med folk och så säger dom att jag inte alls är som i tidningen. Jag vet inte riktigt om det är positivt eller negativt.

Mobiltelefoner med hörsnäckor utan trådar har fört in en ny dimension i livet. Nu kan vi följa varandras liv nära inpå och ta del av helt oväsentliga detaljer och få lyssna till helt ointressanta samtal och följa olika trista moment i vardagen.

Härom dagen blev jag uppringd av en god vän som var på väg att hämta dottern på ett barnkalas och vips så befann jag mig mitt i festen där en försvunnen tomteluva stod i centrum. Jag bara satt och lyssnade, min gode vän slutade prata med mig och engagerade sig i jakten på luvan och jag undrar om han inte glömde bort att jag var, så att säga, närvarande.

En annan gång fick jag följa den oerhört intressanta urlastningen av en bil vid en av mina andra vänners föräldrars hus. Det blev lite tjat med frun innan min gode vän organiserat urlastningen på det sätt som han tyckte den skulle ske. Även den gången satt jag tyst och bara lyssnade. Mer fascinerad över fenomenet att få vara med i andra människors vardagssysslor än av vad som hände och sades.

Och jag glömmer aldrig en cykeltur som jag också fick följa via telefonen. Det gick inte att höra särskilt mycket av vad min vän sade ty hon flåsade något så in i vassen men jag lyckades snappade upp att ho n passerade Amiralsgatan och ökade farten och nästan blev överkörd av en taxibil.

Som sagt, allas våra liv är numera en dokusåpa.