Nu är det människan och molnet

Harry Martinsons rymdepos ”Aniara” utkommer 13 oktober 1956, och blir mycket väl mottaget i dagspressen. Som verk, som varning, och som idé. Det är berättelsen om det förlista skeppet, som i sin evakueringsfärd hamnat ur kurs och rusar mot det egna ödets marker, utmed rymdens alltmer mörknande branter.

Mot bakgrunden av den (i verkligheten) världspolitiska oordningen, inte långt efter att andra världskriget slutade, och med kärnvapenhot och miljöförstöring lagt till det, får diktsamlingen ”Aniara” innebörden av ett moralist och poetiskt uppsamlingsverk, väsentligt förankrat i tidens kulturella och vetenskapliga uppbrott med mänsklighetens historia. Ombord på Aniara finns miman, en maskin som kanske egentligen inte alls är någon maskin, eftersom dess kvaliteter och egenskaper inte bara kan liknas vid mänskliga, utan till och med verkar vidröra det gudomliga. Med Martinsons egna ord är miman ”den stora infångerskan och återgiverskan av allt som flyr och förgår, allt som strålar vidare i allriktade utflöden mot tomheten och glömskan.”

Maskiner som fångar in och återger information handskas vi med till vardags, nu något halvsekel längre fram i tiden. Det kan tyckas vara framsynt av Harry Martinson, att själva skåda så pass långt in i det okända, som att beskriva något slags variant av internet långt bortom den egna tiden, av skrivmaskiner, papperspress och postväsen; fenomen och funktioner vi sedan ett bra tag dekonstruerat i dess tidigare former och infört i vår egen digitala dimension.

Martinson fortsätter i förordet till ”Aniaras” pocketupplaga 1963: ”I entropien, i värdeförskingringen samlar (miman) på nytt och på nytt in sin spegel allt det som har flytt och som inte mera är. Därför representerar hon också Minnet, den obotliga saknaden, världselegien, men också Historien, skulden”. Om vi bortser från den mänskliga skulden, ofta utställd till sig själv, och kanske hellre genom att hålla sig till det praktiska, går det att se hur miman presenterar sig just som en insamlare av data. Mimaroben, skötaren av miman, skulle kunna ses som en av de första it-konsulterna, datateknikerna eller programmerarna som underhåller, justerar och felsöker.

När ”Aniara” påbörjades 1953, publicerades de 29, av 103, första sångerna i verket ”Cikada”. 1953 var också året som den svenska datormaskinen BESK, förkortning av binär elektronisk sekvenskalkylator, togs i bruk, och var under en period en av de snabbaste datorerna i världen. Vetenskapen och litteraturen stod i något slags anticipatorisk symbios, och miman kan ses som en naturlig följd av detta.

I dag kommunicerar vi alltmer via datorn och nätet; vi handlar där och det förser oss med både lyssning och läsning. Vi använder det för att strömma film och tv. Det är där vi sparar ned våra liv, och låser in dem i nätets molnlfluffiga bankfack.

Martinssons 50-tal kan ses som magiskt-tragiskt till sin karaktär: å ena sidan det nya Sveriges välstånd och folkhemskultur, å andra sidan en eftersläpning av teknologi kombinerat med ideal. Inte mycket fanns, av allt spännande som senare skulle komma. Men Martinson berättar hur miman ser ”tusen ting som ingen människa kunnat drömma om att se.”

Och inte minst: ”Mimans intellektuella och väljartekniska förmedlingsskärpa trettiotusenåtti gånger överstiger vad människan kunde om hon vore Mima. ”Är det här vi är nu? Har vi passerat gränsen än? Idag är vi nästan alla uppkopplade, ständigt i dialog med både medmänniskor- och maskiner.

Med mobilappar och onlinetjänster, allt vad som gömmer sig i molnet, har vi avsevärt underlättat vår vardag. Den förhöjda verklighet vi nu inträtt i gör oss nästan till något i stil med exoskeletoniska cyborger; den artificiella intelligens som sci-fi-genren dreglat över i decennier, och längre än så, är nu till vissa delar i vår kontroll.

Med nätet och hårdvaran som hanterar det, rör vi oss världen runt, via den samlade mänskliga kunskapen, i en nästan spirituell databas, som hela tiden alltmer skräddarsys efter våra önskemål och lustar.

Tillbaka på Aniara, i något av dess mer dramatiska skeden, får miman ”makt att trösta alla själar och förbereda dem till frid och samling inför den sista stund som alltid människan till slut skall möta var hon än fått fäste (...) Ty ofta kan den värld som miman visar slå ut den värld vi minns och som vi lämnat”.

Återigen skimrar det gudomliga spektrat. Internet i dag börjar förvisso ta formen av en intelligens, men den är knappast levande. I synnerhet är den inte biologisk.

Däremot finns det anspråk på en självständig maskin, som precis som miman ska kunna stilla en bottenlös sorg, roa den uttråkade eller, ja, för att dra det ännu längre; framför miman sker det i Aniara emellanåt orgier av intimare slag, där kvinnorna ”hänryckt smeka gudinnans postament i salig skälvning.”

Martinson verkar ha vetat vart det barkade. Den mörka rymden rymmer också det mörka molnet, förstäderna till ett smutsigare och farligare internet. Och precis som internet saknar censur i sig, saknar miman också det. Strömmen av skönhet och plågan flätas ihop och projiceras för betraktarna. De är, och vi är, föremål för den framvällande handlingen av tiden självt.

Så upphör också mimans existens, av det hon ser och känner. Miman dör av sorg, efter att skenet från synerna av krig och förstörelse bländat för starkt. ”Aniara” vann gehör som verk i sig, och som varningssignal, för en värld som inte helt svårt kan komma att förstöras av vår egen, mänskliga hand. Det är anmärkningsvärd, att maskinen då som nu får förtroendet att framföra våra mänskliga ideal.