Nöjeskrönikan
Känner ni till det i birollssammanhang lite mindre smickrande begreppet "blinka, och du missar det"? Det kvalificerar dess värre inte till vare sig Oscar, guldbagge eller ens plats i den bespottade B-kändiskön på innekrogarna. Hittills har min insats varit av den karaktär som man a) bara ser om man vet om att den kommer, b) har en bildstopp på videon och c) inte låter sig distraheras av någon i rummet som nyser, hostar, andas eller har högt blodtryck. I avsnitt ett är jag inte med alls, vilket i och för sig bygger upp hålla-på-halster-spänningen inför del två. I del två dyker jag faktiskt upp - fast jag missade det i förstone själv, måste jag erkänna. Först när jag stannade bandet - okej, jag har bandat serien för att kunna visa mina bekanta hur en statistslipsten ska dras - och hårdgranskade en scen fick jag syn på mitt eget, välbekanta fejs. Välbekant för mig åtminstone. Det lär inte bli det för de miljoner tyskar som snart ska få se der schwedische Kommissar Wallander i "Die fünfte frau" eller vad serien nu kan få för bisarr översättning. Rolf Lassgård på tyska, det blir nog rena Fassbinder, det. Bäst chans har man om man spolar fram bandet - ja ja, det är klart att ni också har bandat "Den femte kvinnan", har ni inte? - till ungefär 17 minuter in i del två, och stannar på scenen som kommer strax efter att Wallanders chef håller fram en Sydsvenskan och frågar om han läst tidningen. Något som inte skulle ha skett i verkligheten, för i Ystad är "tidningen" Ystads Allehanda. Inga stilpoäng där, inte. Därpå kommer i alla fall en snabb flashback till det tillfälle då bilden på tidningens förstasida togs, och där syns jag, bland fotograferna, mycket trovärdigt gestaltande En Pressfotograf Med Mycket Liten Kamera. Mycket trovärdigt gestaltande i ungefär en halv sekund, skulle jag säga. Därefter blir effekten för stark, har regissören bestämt, publiken får liksom inte knäckas av den nakna, koncentrerade direkthet jag utstrålar, och scenen kapas för att återgå till de dramaturgiskt sett mindre komplicerade ruggigheterna. Regissören vill givetvis inte riskera att scenen stjäls av en av de statister som inte ens har sitt namn med i eftertexterna - en sak jag för övrigt kommer att göra Sveriges Television uppmärksam på, så att felet kan rättas till reprisomgången. I del tre som visades nu i fredags hade jag mitt verkliga paradnummer. Trodde jag. Wallander & Co gör en räd mot ett medborgargarde, och precis som det alltid går till - ni vet - kommer pressen rusande till platsen cirka åtta sekunder efter att polisen gått in. I tumultet runt dörren, där polisen släpar ut den ena skummisen efter den andra, lösgör sig en hjältemodig journalist ur hopen, vänder sig med stjärnögd blick mot konstaplarna och skrider till verket. Han lyfter handen i luften, som för att understryka situationens allvar, poängtera rättssäkerheten, mötesfriheten och Medborgarens Okränkbarhet, ja, rentav människans okuvbara ande, och ropar, välfunnet: "Hej...vänta!". Detta ögonblick av förtätad dramatik, mina damer och herrar, har av obegriplig anledning klippts bort ur filmen. Kvar är bara en snabb reflex av Den Hjältemodige Journalistens ansikte, synligt bara när fotoblixtar rasar runtom. Två sekunder i rampljuset - åtta timmars arbete. Inte trodde jag att Rolf Lassgård var så skraj för konkurrens. OSCARS-STÅHEJET ÄR ÖVER för den här gången, och det var roligt att se att även luttrade Hollywoodstjärnor blir så till sig över att ha tv-kamerorna riktade emot sig att de tvingas kväva sin impuls att vinka till mamma. Inte vet jag om årets kvinnliga huvudrollsinnehavare, Halle Berry, är släkt med Chuck Berry, men man kan alltid hoppas. Inte visste jag heller att ingen svart kvinna någonsin fått en Oscar, men i så fall var det sannerligen på tiden. Det får en att undra vilka andra dörrar, osynliga och nedtystade, som inte heller är öppna för alla. Och då menar jag inte bara borta i USA. Lars Thulin är nöjesskribent på Allehanda och det är banne mig inte Rolf Lassgård.
