Nöjeskrönikan: Visa mig vägen ut ur schlagerdimmorna

Schlagerdimmig går jag till kiosken och blir genast slagen i ansiktet av braskande löpsedlar om schlagerskandaler. Formulerade på ett perverterat sätt med kreativa nybildningar som "sexdräkten", "tutt-kuppen" och "chock-kuppen". Plötsligt lutar sig ett välbekant ansikte ut ur kiosken, blottar två stora framtänder med ett mellanrum som påminner om ett myntinkast, och som mycket väl kan vara det också, och bräker: - Dä ä ju bare ungdomsmusik i P4! Man tränger bort schlager-shangren, som snart har upphört å existere! - Hade inte melodifestivalen funnits hade dän redan vari´ borta! gläfser Bert Karlsson efter mig, när jag plötsligt kommer ihåg ett viktigt möte och skrikande flyr från platsen. Schlagra mig hit och schlagra mig dit. Är det fyra-fem veckor som schlagerrallyt tutat? Eller är det år? Jag börjar känna mig yr. "Tutt-kuppen" bestod i att Mark Levengood, som kommer undan med det mesta tack vare sin mumintrolls-image, kallade Lill-Babs behag för "schyssta tuttar". Även "chock-kuppen" hade med Lill-Babs att göra, men fråga mig inte vari den bestod. Jag köper inte kvällstidningar som torgför pseudonyheter om melodifestivalen eller dokusåpor, och jag uppmanar med febrig iver alla att göra sammalunda. På lördag är det i alla fall final, och den naive kan då tänka sig att sedan blir det lugn och ro. Ha! Nöjer sig påven med en enkel midnattsmässa? Vi har bara sett uppvärmningen inför den riktiga schlagermassakern på internationell nivå. Det är möjligt att jag blivit schlager-paranoid, men mer än en konspirationsteori surrar i mitt huvud. Hur kan så många bidrag vara knutna till Bert Karlsson - otroliga 19 av 32 möjliga? Dessutom undrar väl varje resonerande människa hur så många låtar kan ha samma upphovsmän? Jag finner det visserligen både rimligt och sympatiskt att själva schlagermakandet bara intresserar en handfull musikaliska begåvningar - men det kom ju för tusan in 2600 bidrag till årets tävling (och man kan för övrigt fråga sig hur man genomför själva genomlyssnandet, som om jag räknat rätt skulle ta fem och en halv dagar, non-stop, vaken-droppar i ögonen och borstning av hörselgångarna var tredje timme). Och - den mest skräckinjagande tanken av alla: Finns det 2568 nyskrivna låtar där ute som är sämre än de 32 vi har fått höra? True story: Skådespelerskan Rosie Perez kommer in till pratshow-värden Jay Leno och ursäktar sig: "Förlåt, jag har inte hunnit olja in benen. Titta inte på mina ben!". Amen Häärregud. Dagen därpå kliver Baywatch-stjärnan Carmen Electra in i Lettermans studio, och ojar sig minst lika generat: "Jag har inte hunnit raka benen idag!" Ett besked som hon tydligen hade väntat sig skulle locka fram en armé av saneringsarbetare i kemdräkt och gasmask, avspärrningar och upprättande av karantänområde. Nå, jag känner mig någorlunda trygg med att fenomenet - när så kallat generande hårväxt upphöjs till en fråga som avgör karriärer - aldrig kommer att sprida sig till svensk mark. För vi brukar väl aldrig apa efter amerikanerna? Hip-hopens femte element är identifierat: den inställda spelningen. I gårdagens DN fördjupades bilden av framför allt amerikansk hip hop som ju - som bekant - vilar på fyra element: rap, breakdance, graffitti och DJ:ing. Det femte elementet är vad man i nöjesbranschen kallar "Coffeeshopsyndromet". Så benämnt för att amerikanska rappare på Europaturné brukar landa i Amsterdam - och strax därpå omedelbart ställa in resten av turnén. En möjlig förklaring, som lanserats av Hultsfredsfestivalen, är stjärnornas allt glittrigare livsstil, som brutalt krockar med den mer lågbudgetbetonade, europeiska stilen. Nå, jag håller inte med Ulf Lundell om att även en inställd spelning är en spelning, och hävdar - utan att vilja ställa mig in - att det är en tråkig inställning att ställa in. Lars Thulin undrar varför inte Bert Karlsson ringer och begär att få honom sparkad, som han gjort med Nunstedt på Expressen.