Nöjeskrönikan: Vi har sätt att få dig att tala
Vart tog respekten för Genévekonventionen vägen? Jäpp, som tidigare har konstaterats på den här sidan så är populärkulturens många yttringar inte nödvändigtvis ofarliga, i synnerhet inte om de faller i orätta händer. Som till exempel myndigheter eller militärmakter. Den rena hjärntvätten är inte långt borta. Enligt Newsweek utsätts nu stackars hårdrocksovana irakier för timmavis av tunga gitarriff, så att tankeflödet och viljan sakta men säkert bryts ner. Det paradoxala är att denna omilda övning i headbanging inte i första hand syftar till att irakierna ska drabbas av metalltrötthet - utan att de ska tala, och sammanhängande dessutom. Egentligen spelar det ingen större roll vilken musik som spelas, bara det är högt, pågår dygnet runt och omöjliggör att man får en enda blund. Ja, jag märker på ert igenkännande leende att ni också har haft de där grannarna. Kineserna lär ha torterat folk genom att släppa enstaka droppar vatten på dem - vilket ju i förstone låter ganska uthärdligt, i jämförelse med att behöva genomlida exempelvis Modern Talkings comebackplatta. Hundratusen droppar senare är man inte lika karsk. Jänkarna lär ha funnit hårdrocksballader som Metallicas "Enter Sandman" särskilt effektiva, men även signaturen från barnprogrammet "Sesam" sägs ha önskad effekt. Nå, jag undrar om det är särskilt effektivt. Tacka vet jag några timmar i Herreys sällskap, eller lite schyssta be-bop-improvisationer, eller signaturen från gamla fina "Boktipset". Eller varför inte bara köra Radio City rätt in i fångcellen, ocensurerat? Det skulle kuva den bäste - eller kanske inte den bäste, men det skulle knäcka mig i alla fall. Fast jag har en känsla av att jag skulle bryta samman bara fångvaktaren visslade "De sista ljuva åren" ute i korridoren, ackompanjerat av det diskreta men rytmiska rasslet av nycklar. Jag ger mig - vad är det ni vill veta om kungens hemliga älskarinnor? Hoppsan, vad är det jag säger! Kungen har naturligtvis inga älskarinnor. Ha! Ha! Han håller sig hemma i den äkta sängen, han. Hur skulle annars Madeleine ha kunnat bli så lik honom? Såg ni "West Side Story" på trean i söndags? Den gamla succémusikalen filmades 1961 och har sedan dess hyllats som en klassiker på området. För dess undertryckta hatkänslor, fantastiska musik och vågade koreografi. Och oj, oj, oj - har tidens tand varit taskig! Filmen fångar de tuffa killarna i de rivaliserande gatugängen "Sharks" och "Jets" framskuttandes i ystra balettpiruetter, på ett sätt som möjligen skulle kunna uppfattas som hotfullt av en småvuxen, mörkrädd skolbibliotekarie. Killarna går klädda i tajta 50-talskläder som redan 1961 måste ha varit retro, slänger sig med slanguttryck som "daddi-o" och bär rikliga doser av "brun utan sol" för att se ut som puertoricaner. Det är med våra dagars mått mätt inte bara mer än lovligt kalkonklassigt, utan också lite småbögigt, om uttrycket tillåts. Det gör det naturligtvis inte, men jag använder uttrycket i alla fall. Så fort farbror polisen infinner sig - en tuff specialstyrka på två man - så börjar de tuffa killarna från Manhattans bakgårdar skrapa med foten och lovar att vara snälla mot varann. Ja, precis som i verkliga livet, alltså. Det var länge sedan jag såg ett så tydligt termometermått på hur samhällsklimatet förändrats. Hur hade det sett ut idag? Kan ni tänka er nästa EU-toppmöte, när illa kammade ungdomar börjar demonstrera på det mest oartiga vis? Chefen för de inkallade polisstyrkorna tappar då verkligen humöret, tar av sig konstapelmössan och säger "nää, ungdomar, skoj är skoj, men jag börjar sannerligen undra om de här gasbomberna och spikpåkarna verkligen är förenliga med en god och dygdig fostran". Och demonstranterna lägger då ner sina tillhyggen, förstås, och ursäktar sig med ett "ja ja, okej, vi går väl hem och äter kvällsmat då. Bara ni lovar att inte globalisera jättemycket när vi sover middag". Lars Thulin undrar hur det ska gå för Tre kronor om Sverige går med i EMU.
