Nöjeskrönikan: Upp till kamp mot tjejtrummisbristen

Det slår mig när jag ser amerikanska garagerockbandet Subsonics, som precis avverkat både Mejeriet och Kulturbolaget. I denna elektrifierade trio, drivna av en elak cocktail lika delar Cramps och Velvet Underground - skakat, men inte rört - är det den mörka och rockmagert svartklädda fröken Buffi Aguero som sköter skinnen. Och som hon piskar: upprättstående, energiskt som en dominatris med en nyoljad niosvansad katt, och understrykande bastrummans oomph med en imponerande höftsvängning som en kille bara inte hade kommit undan med. Att Subsonics stundtals svajar som en GB-gubbe i ful kuling får förstås till stora delar skyllas på fröken Aguero, som bekymrar sig mer om utlevelse och visuellt intryck än stabilitet. Men i alla fall. Att det är så tragiskt ont om tjejer bakom trumset är direkt mystiskt. De flesta tjejer väljer att sjunga när de kliver med i band, ibland låter de sig övertalas till att också vifta lite med en tamburin. På senare år har det tack och lov blivit vanligare att tjejer vrakar bland gitarrer och basar, men även kvinnligt dominerade band sätter i nio fall av tio och en halv en kille på trumpallen. Och det märkliga är: Testa rytmkänslan hos en ung tjej, jämför med det vandrande motoriska haveri som är din genomsnittlige tonårige gosse - och mystiken tätnar ytterligare. Tjejer verkar inte bara ha betydligt närmare till den ursvängning som pulserar djupt inne i Moder jord. De sägs ju dessutom utgöra den del av mänskligheten som inte bara är kapabel att för korta stunder tänka på annat än sex, de kan, hör och häpna, dessutom sköta fler saker samtidigt som de inte tänker på sex. Och simultankapaciteten är en inte helt oviktig detalj för en trummis. Så vad beror tjejtrummisbristen på? Här har vi en fråga där de lärde lär få lägga sina skägg i kors och djupa veck. Får jag komma med en ödmjuk, lätt fördomsfull teori, på ett sätt som givetvis är olikt mig, så tror jag mycket ligger i kontrasten mellan kvinnligheten och bullrigheten. Fina flickor bankar inte på kastruller. De lagar mat i dem, som förståndiga och ansvarstagande medborgare. De flesta trummisar känner inte ens några förståndiga och ansvarstagande medborgare. Tjejer spelar tvärflöjt, piano och fiol - och det är de som har lite rockrebell i sig, annars åker de dit på den hopplösa harpan. Att hamra svetten ur sig bakom trummorna är mer av en kravallunge- och busgrabbssyssla. Att släppa rastlösa tonårsgrabbar lösa på burkar som med en provocerande direkthet är formgivna för att låta så mycket som möjligt, det är i regel den allra sista utväg som en desperat omgivning tar till för att hålla ynglen borta från gatorna, idrotten och hemvärnet. Nej, här saknas förebilder. Vi kan nämna exempelvis Moe Tucker, 60-talspionjär och gammal cymbalhatare vars rudimentära, stabbiga rytm passade kultbandet Velvet Underground som handen i den sammetsklädda handsken. Cindy Blackman, som trummar med Lenny Kravitz när han framträder live och till sin förtret inte kan göra det själv, är en fena, även om hon tillhör jazz-fiendelägret. Linda Pitmon, utmärkt takthållare i Steve Wynns Miracle 3, lärde sig spela på Tupperware. Carla Azar som spelat med både Waterboys och Wendy & Lisa håller alltid ögonen slutna. Donna C i Donnas har lyssnat mycket på Kiss Peter Criss och Tommy Ramone från Ramones, mannen som gav hi-hat-åttondelarna ett koppärrigt ansikte. Sahara Hotnights Josephine Forsman har en aggressiv spelstil som gör att hon verkligen inte har tid med åttondelar. Min egen favorit är dock fantastiska Rosie Rex, som på åttiotalet spelade med ex-New York Dollsaren Syl Sylvain. Med The Teardrops gjorde de en halvbra crossover mellan rock, swing och latinrytmer, och en urbra spelning i Måndagsbörsen som jag ännu inte glömt. Tjejer kan ha den inverkan, nämligen. Lars Thulin såg ett helt Fame Factory-avsnitt och återhämtar sig nu i tryckkammare.