Nöjeskrönikan: Rockfilmer lyfter som zeppelinare i bly

Zeppelins film är en bisarr blandning av spelfilm, dokumentär och live-dokumentation av de Madison Square garden-konserter som avslutade USA-turnén 1973. Mest tidstypiska - och därmed mest hjärnvindlingsomtumlande för en publik i tredje millenniet - är de fantasysekvenser där bandmedlemmarna presenteras. Basisten John Paul Young blev en Jekyll- & Hydefigur i slängkappa och 1800-talsmiljö, medan Robert Plant, mannen vars tajta jeans möjligen kan förklara den höga tonen i sångrösten, valde en riddarromantisk sekvens. Även bandets manager Peter Grant, den förste som insåg vilken tyngd man får om man har en världsakt som säljer ut arenor snabbare än mormor nyser, har förärats en sekvens där han spelar gangsterboss. Bara trummisen John Bonham skildras med realism, framblåsande på snabba motorcyklar och bilar. Gitarrguden Jimmy Page däremot, alltid en hängiven ockultist, klättrar uppför en klippa där han möter en gammal trollkarl - som visar sig vara han själv. Mystiskt, va? Ja, det är märkligt, mystiskt och flummigt, som en haschberusad Tolkienvän i en porslinsbutik. Att dåtidens största liveband misslyckades med en konsertfilm är intressant. Bandet var turnétrött och saggade stundtals på tomgång. Led Zeppelin stod i zenit och var på väg in i legendernas dimmor. Och filmen stinker skunk, ärligt talat. En annan rockfilm som gjorde mycket för mytbildningen kring den artist den skildrade är Beatles "Help". Surrealistiskt lagde regissören Richard Lester fångar - eller kanske rentav formar - den legendariska Beatle-humorn. Historien i sig själv, där Ringo jagas av en sekt som vill åt hans ringar, är dock tunn som vår-is och symptomatisk för vilket lättviktigt ämne pop var under det tidiga 60-talet. Vilket inte hindrade filmen från att bilda skola för exempelvis Monkees och Spice Girls. Öppet mytbildande var Sex Pistols "Great Rock´n´Roll Swindle", där managern Malcolm McLaren fick ge sin efterhandskonstruerade syn på bandets öde. Där har McLaren inte bara uppfunnit punken och provokationen som konstart, utan även, som ett litet extranummer, själva hjulet. Tack och lov fick bandet själva, 20 år senare, ge sin version i den betydligt vitalare "The Filth and The Fury". "Woodstock" är inte så dum, en tretimmarsrulle om den amerikanska milstolpesfestivalen. Den får sin kraft inte bara av karriärsavgörande insatser av The Who och Jimi Hendrix, utan även av den dramatik som uppstår under filmandets gång. Alldeles för mycket folk strömmar till, grindarna sprängs och festivalen blir en gratistillställning på ett katastrofområde där folk svälter eller dukar under av dåligt LSD. Oliver Stones "The Doors" var en orgie i löspolisonger, hippie-peruker och obegriplig indianmystik. The Whos "Tommy" är en förvirrad mastodont, med många klassiska scener men en logik som lider av att den genomsnittlige biobesökaren inte har tillgång till förstoringsglas. Pink Floyds "The Wall" lever högt på Gerald Scarfes kraftfulla animationer, men är i övrigt uppblåst och pretentiös bortom sans. Talking Heads "Stop Making Sense" är däremot rätt kul, med många visuella inslag. Jag minns inte vad en parad med cigarrökande, trampbilsåkande herrar i fez hade med musiken att göra, men jag glömmer det aldrig. Över huvud taget är det ont om lyckade överföringar till vita duken. Beatles virriga "Magical Mystery Tour" var ju den första riktiga plumpen i protokollet för ett band som inte verkade kunna göra något fel. Man tvingas erkänna att den bästa rockfilmen är en parodi på en rockfilm: "This is Spinal Tap", ett lustmord på hårdrockens divalater, fylld av dansande dvärgar och självexploderande trummisar. Vanliga filmer är roliga upp till tio, men Spinal Tap, om ni fattar, går upp till elva.