Nöjeskrönikan: Nu börjar åter regnperioden

Och hur ser det ut med ljusglimtar i nomineringsdjungeln i år? Jo då. När det inte regnar så öser det. Experimentella syntduon The Knife fick fem Grammis-nomineringar, medan tre gick till skånske rapparen Timbuktu som hade en av årets fräckaste live-akter med groove-kollektivet Damn!. Dessutom har det aviga, mot-strömmen-strävande Malmöbandet David & The Citizens sensationellt nominerats till "årets popgrupp" för plattan "Until the Sadness is Gone". De lär inte vinna mot konkurrenter som Bo Kaspers, The Knife och Da Buzz - och Alcazar, vitlök, vampyrkors och bevare mig väl - men i alla fall. Själva är David-gossarna lite häpet stolta, vad jag kan se av deras kommentar i veckan. "Det känns lite märkligt", skriver David och hans Medborgare. " Vi har aldrig varit en del av det etablissemanget. Inte på grund av något medvetet val utan bara för att det ofta funnits så mycket viktigare saker att göra än att representera. Ge ut skivor och spela musik, till exempel. Ingen har någonsin sagt till oss vad vi ska göra eller borde göra och det är just därför det faktiskt känns djävligt fint att få vara nominerad. Vi har gjort det här alldeles själva. Varje ton. Varje omslag. Varje video. Varenda telefonsamtal. Allt!". Samtidigt är David & the Citizens, typiskt nog, lite skraja för att Grammis-nomineringen ska fläcka deras street credibility, eller "credd" som man säger i svängen. "Vi har aldrig förstått indie-mentaliteten att gömma sig undan på sitt rum med sin musik. Om man gör musik måste man göra musik som man kan stå för till 100 procent och sen släppa taget och låta den leva sitt eget liv ut till människorna. Då kan en grammisnominering också fylla sitt syfte". Per Gessle sopade hem så gott som alla rockbjörnar hos Aftonbladet härom dagen, och det var ju måttligt spännande. Okej, Gessles "Mazarin" var en välbakad popplatta och återgång till rötterna för den blonderade Ferrarisamlaren från Halmstad, men hur nytt och spännande lät det - handen på plånboken? Däremot gav oss Gessle ett utmärkt tillskott till den eviga leken med populärkulturrella referenser med singelhiten "Här kommer alla känslorna på en och samma gång". För mig är det den stora behållningen, möjligen den enda, med schlagerlåtar: De förser oss med gemensamma referensramar och nytt bränslestoff för våra språkliga ringlekar. Som i "Här kommer alla grammisar på en och samma gång". Eller, som en mindre än Gyllene Tider-tokig kollega sa, "Här kommer alla kräkreflexerna på en och samma gång". Gör mig nu en tjänst och stå nykter i detta prisregn. Bortsett från om du är nominerad, då kan det ju finnas anledning att festa till. Grammisgalan är en firmafest för skivbranschen, liksom Guldbaggegalan är det för filmbranschen, och nomineringarna är en del av marknadsföringen. I vårt land är det inte särskilt fint att få priser, och jag tycker inte man ska avskriva det med den eviga Jante-förklaringen. Jag menar, en forskare som upptäcker penicillinet är väl värd Nobelpris, medalj, folkets hyllningar och groupies, även om han skulle råka ha gjort det av misstag. Liksom en raketfysiker som klurar ut hur man reser till månen och tillbaka, eller farmaceuten som räknar ut hur man gör det utan att bli sjösjuk på kuppen. Men en skivartist som gett ut en platta? Eller en filmaktör som säger "vi sa allti va´ de goaste av vänner, Krestina" - med småländsk brytning och mot rejäl betalning? Okej, det är starkt jobbat, och småländska är inte det lättaste att handskas med, fråga bara ensemblen från "Emil i Lönneberga"-filmerna. Men låt oss behålla sinnet för proportioner här. De ryggdunkningar som delas ut på galorna - med en samfälld kraft som skulle göra pannbiff av en normalstor och i övrigt frisk kaskelot - betyder ingenting när påföljande måndag gör sig påmind. Och som vi alla vet så gör den ju, av någon anledning, alltid det. Lars Thulin har en kortare minneslucka från helgen men tror inte att det automatiskt innebär att han är gift med Britney Spears.