Nöjeskrönikan: London kallarpå en gammal punkare
Pistols, punkens flaggskepp, hade en kort, explosiv existens åren 1976-78. I strid med den populära bilden så är faktiskt inte alla medlemmar i bandet ihjälknarkade eller mördade på öppen gata. Bara basisten Sid Vicious har sparkat av sig denna jordliga lekamen, och han var inte originalmedlem. Bytet av den poppige Glen Matlock mot den knappt spelkunnige Vicious - den officiella orsaken var att Matlock "gillade Beatles" - ledde till att bandet skevade ur allt mer i kaos och image-före-musik-tänkande. Sommaren 1977 mer eller mindre tvingades Pistols i exil från Storbritannien, bannlysta och dessutom förföljda av rojalister som ville mörda dem på öppen gata. I juli spelade de bisarrt nog på discot Mogambo i Helsingborg - tre mil från Ängelholm, där jag bodde som ung, oskyldig och nykonfirmerad gosse. Men inte vågade jag åka och se vilda punkare. Man hade ju hört om hur raggarna - lustigt nog en konservativ kraft i samhället, fullständigt intolerant mot avvikare - spöade punkare och drog säkerhetsnålarna ur kinderna på dem. Inte ville jag ha säkerhetsnålen dragen ur mina unga äppelkinder, inte. I synnerhet inte om jag hade haft någon. PISTOLERNA HADE KNAPPT ENS PRATAT med varandra på 18 år när de plötsligt tillkännagav världsturnén sommaren 1996. För en gammal punkare var det inget mindre än ett återförenat Beatles. Johnny Rotten, eller Lydon som han egentligen heter, är lite av en tvärtomkille. Han hade skrivit självbiografin "No Irish, No Blacks, No dogs" - för övrigt ett magnifikt verk som man nu planerar att göra film på - och drivit ut gamla demoner. När frågan om återförening kom för femtielfte gången tänkte han "det vore ju precis vad folk inte skulle vänta sig". "Why the hell not", sa Johnny. Sedan gjorde det ju inget att erbjudandet var kryddat med en snuskig massa pengar. Vilket pistolerna inte smög med. Turnén döptes till "Filthy Lucre", fritt översatt "en snuskig massa pengar". DEN GÅNGEN TOG JAG INGA CHANSER. Till spelningen på Sjöhistoriska museet i Stockholm kom jag i så god tid att jag fick höra soundchecket - Jonathan Richmans "Roadrunner", tack för att ni frågade - och 19 års spänningar bubblade upp till ytan. Nu var Sjöhistoriska lite av en matinéföreställning, i fullt dagsljus och med en färgglatt kostymerad Johnny Rotten som vrålade "fat, forty and back", snöt sig i näven och sjöng lite som han tyckte. En vecka senare hade jag för säkerhets skull planerat in spelningen i Roskilde också - och där var Sex Pistols fenomenala. Med en attack som få av de yngre banden kunde bemästra dundrade de igång "Bodies" från "Never Mind the Bollocks" - och så börjar folk kasta flaskor! Bland så kallade "riktiga" punkare gick nämligen snacket om huruvida Pistols gjorde rätt som återförenades, eller om sveket mot gamla ideal var monumentalt. Kissa och gå och lägg er, sa jag. Bandet stannade tvärt i breaket i "Bodies" och gick av scenen. Några ängsliga minuter gick. Men pistolerna kom in igen - och tog upp tråden precis efter breaket. En vän till mig har beskrivit ögonblicket som hans livs lyckligaste. Men flask- och grusregnet fortsatte, och två-tre låtar senare avbröt bandet konserten. "You throw bottles at shit bands", förtydligade Rotten. "You do not throw bottles at me". Då var jag glad att jag hade gjort mig omaket att åka till Stockholm. Den här gången gör jag mig alltså omaket att åka till London. John Lydon har i en intervju lovat att ladda galan på Crystal Palace Sports Centre - skymf över alla skymfer, en arena - med unga band som förtjänar att höras. Knappast Strokes, Oasis eller Prodigy, som gamle Rutten öser galla över. Stöddig som vanligt deklarerar han att ingen har mer rätt än han att "fira" drottningens guldjubileum. "Jag är ju ändå mer berömd än drottningen. På sätt och vis var det ju jag som satte henne på kartan". Lars Thulin är nöjesskribent på Allehanda och tuffare nu än när han var 14.
