Nöjeskrönikan: "Inte en till"
Trots detta ger han med jämna mellanrum ut album som i själva verket inte är dåliga, men heller inte kanonbra, och som därför tvingas till en anonym och tynande tillvaro i skivhyllan. En annan, som dock inte riktigt är uppe i samma "Best of..."-kvot, än, är Paul Weller och hans gamla band The Jam. (The Style Council var stilmedvetet fräcka, men aldrig speciellt bra) Man nickar igenkännande åt låtarna, smådiggar, men mycket mer än så blir det inte. Man väntar på ett soloalbum som ska bekräfta det man redan visste, nämligen att han är en extrem begåvning med en vass låtskrivarpenna. Liststatistiken kan naturligtvis bekräfta detta, men nu är det ju inte så att man springer omkring med kassavis av dåligt kopierade englandslisteplaceringar. Kassavis med skivor är en sak, men listplaceringar? nej, där går gränsen. Just i fallet Weller är det förbannat retligt, när man nu vet att han kan göra snärtig och spänstig pop som "Town Called Malice". Och med retligt menar jag retligt på samma vis som när man ber någon titta på ett speciellt TV-program som man anser är helt fantastiskt, och när man väl får personen i fråga att titta på programmet så råkar det naturligtvis bara vara "sådär" just den kvällen. Och det får ju liksom bara en chans. Så sitter man där, biter naglar, väntar och hoppas på att det ska nå upp till normal standard, vilket det naturligtvis inte gör just denna kväll. Det är kört. Men nu är det så att "modsfarfar" med "Illumination" har gjort sitt bästa album sedan, ja, om inte sedan andra världskriget, så åtminstone sedan The Jams "Sound Affects" (1980), med en väl avvägd blandning av sträva ballader och svängigt material med baktung Hammond. Han har god hjälp av lärjungar som Noel Gallagher, Kelly Jones och Steve Cradock. Kan inte låta bli att skänka en tanke till dessa stackars vuxna karlar som tålmodigt stod och köade i Globen efter biljetter till Bossens konsert den 24 oktober och grät när de fick reda på att biljetterna till konserten var slut innan de hade nått halvvägs i kön. Jag förstår dem. Jag hade förmodligen också börjat gråta om jag hade varit i deras kläder. Men säg det inte till någon. Den är förvisso ganska tramsig, nej föresten, den är hemskt tramsig, men den har så mycket charm att jag inte kan låta bli att dansa varje gång jag får höra "Move Your Feet", med Junior Senior. Är det farligt tro? Jag tänkte bara åter igen påminna er om att det snart är dags för Kulturbro 2002. Skönt att sommaren är slut. Nu kan man äntligen börja att bära rejäla kläder igen, och med rejäla kläder menar jag naturligtvis de skönt ingångna bootsen, Lee Rider-jackan och Lee-jeans... ja, i princip samma sorts kläder som man fick nya vid varje nytt skolår. Men det är lite lurigt, för när man väl får "kostymen" på sig igen, och allt känns så där ingånget och bekvämt, och man råkar köra bil på kvällen och lyssna på Springsteens senaste, då är det inte otänkbart att man inbillar sig att man är i staterna och glider fram på en Highway. Detta trots att man är fullt medveten om att man befinner sig strax utanför Skurup i en grön Golf combi... Hm. Lars Yngve försökte att bränna cd till vinyl: det lät som en startande fax!