Nöjeskrönikan: Ingen sinnesro i Cyperns Las Vegas
Aiya Napa på sydöstra Cypern verkade ju bra. Resekatalogen är full av bilder på azurblått hav, sandstränder och leende kypare som dukar fram grekiska specialiteter. Hade de börjat trycka scratch´n´sniff-bilder hade charterbranschen slutat stappla för länge sedan. För sent såg vi det finstilta. "Hotell- och turistområde med lokal trafik, störande liksom folklivet på barer i närheten. Aktiviteter på nöjesfältet vid hotellet stör vissa lägenheter". Jo tack. Vi hamnade i Cyperns Las Vegas, visserligen full av trevliga restauranger med, som det hette, "angelägna men inte påträngande" inkastare, men också sprängfylld av discon, strippklubbar och, lustigt nog, en väldig massa turister. Är det inte märkligt att man aldrig ser sig själv som turist? Vi är ju resenärer, vi upplever saker. Det är alla de andra, charterhorderna, som turistar. Det azurblå vattnet fanns dock på plats, och dagarna förflöt i angenäm lättja. Men när mörkret föll, plötsligt och rullgardinsartat som det gör nära Ekvatorn, förvandlades Aiya Napa från barntillåten solstad till discodunkande nöjesmetropol. Nöjesfältet befann sig mycket riktigt intill vårt hotell. Väldigt mycket intill. Och trots att det var nästan tragiskt lite folk där så dånade discomusiken över det spöklika fältet. Som om man tänkt sig att om vi väcker några döda så kanske åtminstone de vill ta en sväng i pariserhjulet? Varför en karusell designad för att vända ut och in på dina inälvor och trycka tillbaks dem som urvriden tvätt behöver en monstruös discoanläggning, det lovar jag att du inte kan förklara för en sömnig granne. Liksom vad som driver människor att ge sig upp i "the sling shot", som slungar folk 100 meter upp i luften. Eller den konkurrerande attraktionen som kastar iväg en i en farkost skojfriskt förankrad i bungy-rep, beskrivet som "en adrenalinkick och en halv" av sin australiensiske skötare. Varför är det alltid australiensare som hittar på sådana där vansinnigheter? De kanske inte bryr sig, eftersom de redan hänger upp-och-ner? Uppe i stan är det den gamla ärevördiga kyrkan som bor granne med synden. På nöjesgatan Louka Louka är volymen från barer, discon och deras inkastare sådan att den spräcker de såpbubblor samma ställen blåser ut. Discoteken ligger tätt sammanflätade som stråna i halmhatten på en åsna. Där ligger undergroundprofilerade Rise Club och Ambassaden (svenska namn är beklämmande vanliga i Aiya), inte långt från The Abyss med dansgolv i fyra våningar - nedåt. Inte en plats man vill vara på i händelse av brand, gissar jag. Louka Louka kröns av ett ställe som, noterar man rodnande, kallas "the Scandinavian Loveshack". The Titanic har en halv båt på väg ut ur huset och Bedrock Inn är en utflykt till Flintstones värld, komplett med den där tigerskinnstäckta bilen som Fred och Barney så opraktiskt brukade sparka fram. För en nyutsläppt 20-åring är nog Ayia Napa ett paradis. Vi andra har blivit så bekväma att vi hellre åker någonstans där man faktiskt får lov att spola ner sitt toapapper i toan. I tysthet. BERT KARLSSON ÄR SUR efter schlager-EM, så klart, och vill diska östländerna för att de inte begriper att västeuropeiska låtar - främst svenska - är bättre. Även Bert har noterat att de olika regionerna är sig själva närmast, och vill ändra reglerna så att i fortsättningen endast de nordiska länderna kan ägna sig åt svågerröstning. Bara för att visa den tvivelaktiga kommersiella halten hos årets vinnarlåt tänker Bert låta något av sina dansband spela in den. Jag vet inte exakt vad det egentligen bevisar, men låt mig gissa att ingen av Marianne Records-banden kommer att svara i telefon de närmaste veckorna. Lars Thulin är nöjesskribent på Allehanda och undrar på fullt allvar hur det kan vara fotbolls-VM nu igen.
